17 November 2010
Det är iskallt ute, snön ligger i stora divor utanför fönster. Henrik har legat sjuk i snart en vecka, jävla vinterkräksjuka! Wilma och Alfred kräktes dom också. Den natten fick jag be Henrik om att hjälpa till, då alla kräktes på samma gång. Minns hur orkeslös han var, minns hans irritation över att jag bad honom om hjälp när han var så svag.
Denna dag mår Henrik så dåligt, han får inte behålla något och huvudet värker. Han klagar över alla ljud som upplevs som olidliga. Jag och barnen försöker vara så tysta vi bara kan, men minsta ljud skär i hans huvud.
Jag ringer 1177 och ber om råd. En trevlig kvinna lugnar mig och säger att många ligger sjuka just nu.
– Försök att få i honom två liter vätska under dagen, så skall du se att han snart är på benen igen. Vet du hur man kokar vätskeersättning?
Kokar upp vatten och ställer på avkylning, sedan tar jag på barnen och går ut. Vi var ute det mesta den där dagen, för att underlätta för Henrik.
Jag lät sovrumsfönstret stå på glänt och gick med jämna mellanrum och tittade till honom.
– Snälla drick bara lite! oron kröp inom mig, ville inte lämna honom ensam. Samtidigt hade jag barnen att ta hand om och Henrik behövde lugn och ro.
Vi gick in när det mörknade.
Barnen och jag satt själva och åt middag, minns hur tankarna flög iväg. Tänkte på alla där ute som levde såhär, som alltid satt ensamma med barnen vid matbordet. Henrik hade ju bara en vanlig magsjuka, så lyckligt lottade vi var. Bestämde mig för att ta extra tillvara på alla de tillfällen som vi hade framför oss.
Henrik ropar med svag röst.
– Eva, jag har så jävla ont i huvudet! Jag står nästan inte ut! Han hade fått i sig mer än en liter vätska, men huvudvärken oroade mig. Bestämde mig för att ringa 1177 ännu en gång.
Kvinnan som svarade tyckte vi jobbat på bra och att det bara var att fortsätta dricka. Jag gav Henrik en alvedon och hoppades att han skulle få behålla den.
Vetskapen om att det kunde bli barn vilken minut som helst fick mitt hjärta att dunka, ville ju inte föda utan Henrik. Hur skulle det gå? Ensam på BB. Tänk om jag också blir smittad. Föda barn magsjuk, det har man ju hört skräckhistorier om.
Va egoistisk du är Eva! Hur kan du tänka så! Det är ju Henrik det är synd om! Skärp dig!
Ta dig samman!
Efter ett tag säger Henrik att det har lättat i huvudet. Jag sjunker ned i soffan och känner lättnad. Han hade dessutom snart fått i sig två liter vätska och slutat att kräkas. Skönt! Kanske det vänder nu.
Kvällen kommer och barnen sitter i varsin liten fåtölj och myser. Alfred har fått en påse med Algrens bilar som är hans älsklingsgodis. Vi firar lite att kräksjukan äntligen är över.
Jag går in till Henrik som ber mig sitta en stund på sängkanten. Han ser nöjd ut och är lite sugen på glass. Så säger han plötsligt.
-Eva tänk om jag alltid skulle ligga så här i sängen som ett paket och du skulle behöva mata, klä och byta blöja på mig. Skulle du fortfarande älska mig då? Minns hur jag stelnade till, vilken fråga. – Det är klart jag skulle älska dig då. Det förstår du väl.
Fast inne i mig snurrade tankar. Tankar av skuld och skam. Hur skulle jag orka ta hand om ett vårdpaket hela mitt liv? Skulle jag vara nöjd med en sådan kärleksrelation? Hur mycket jag än älskade honom? Vad satt jag och lovade? Jag slog undan tanken, gud så dumt.
Detta behövde inte jag tänka på. Henrik var snart frisk och tillbaka till arbetet igen och snart var allt som vanligt. Henrik hade nästan aldrig varit hemma från jobbet, han gick oavsett. Det var viktigt att inte visa sig svag, det var inte manligt att vara sjuk. Han hade förstås varit sjukskriven en vecka för ett år sedan. Den där gången han svimmat, men efter en vecka var han tillbaka i grävmaskinen igen.
Nu kände sig Henrik så pass pigg att han för första gången på en vecka kom upp ur sängen och la sig i tv soffan med oss. Jag drog en lättande suck och äntligen hade det vänt. Skulle det bli barn i natt så kanske han kunde följa med mig till BB? Kanske kunde han ligga i en säng bredvid, tänkte jag. Alfred går fram till sin pappa, han ger honom en stor kram.
– Kärlek säger han och bjuder på sina älskade godisbilar. Henrik tackar nej, men säger att han gärna ta några bilar en annan dag.
Natten kommer och barnen sover gott i sina sängar. Jag känner mig trött och ser framemot en lite lugnare natt. Hade inte sovit särskilt mycket den senaste tiden och hade inte vågat slappna av med en magsjuk familj. Låg och lyssnade efter ljud och var ständigt redo. Så hade det varit mer eller mindre sedan Henrik föll ihop den där morgonen 2009. Bebisen sparkade och tryckte på ställen som gav mig halsbränna. Jag hade suttit upp i sängen och sovit de senaste veckorna, så fort jag lade mig ned så mådde jag illa. Om han bara kunde komma ut snart! Det var nära nu.
Vi går tillsäng och Henrik mår bättre och jag känner mig lugn. Äntligen får jag vila!
Sätter mig tillrätta i sängen och bullar upp med en massa kuddar bakom ryggen.
– Ska du sitta upp? Frågar Henrik
-Ja, jag mår ju så illa annars.
-Kan du inte lägga dig nära mig en stund? säger Henrik Vi kryper intill varandra.
Jag är hållen och känner hans varma armar omkring mig, hans lugna andetag intill mitt öra. Nu är han tillbaka i sitt rätta jag och lägger sina händer på min mage, Nisse är livligt därinne och Henrik viskar.
-Älskling, tänk snart är vi fem i familjen.
Vore skönt om han stannar därinne inatt iallafall, tänker jag och sluter mina ögon.
Jag slumrade faktiskt till i hans armar och vaknar av halsbränna som fick mig att sätta mig upp i sängen. Allt är tyst och stilla jag somnar om i en konstig sittande ställning och är så trött.
Ett snarkande bekant ljud väcker mig med ett ryck vilket gör mig klarvaken. Henrik krampar i sängen. Blicken är stel och stirrande, medans hans huvud dras bakåt. Jag stelnar till och rycker tag i telefonen som står på sängbordet. Den här gången svarar en man på SOS.
– Min man krampar! Han andas inte! Vad skall jag göra?
– Vart ligger han? undrar mannen? – Han ligger i sängen.
– Du måste få ner honom på golvet. – Hur skall jag klara av det? Jag är höggravid och han är tung!
– Förstår det men du måste få ned honom på golvet. Jag släpar honom ur sängen och är rädd för att han skall slå i huvudet på det vassa sängbordet. Wilma och Alfred vaknar och kommer in i sovrummet.
– Vad gör ni mamma? Wilma tar med sig Alfred in i vardagsrummet och de sätter sig i soffan.
-Har du gjort HLR någon gång? Mannen vägleder mig och vill att jag skall lägga örat intill munnen och känna om Henrik andas. Vilket han inte gör.
-Knäpp ihop dina händer och tryck så hårt du kan mellan hans revben, 30 gånger.
-Tänk om jag skadar honom!
-Det gör du inte.
Jag skriker högt ett, två, tre.. osv, Sedan sätter jag mina mun mot hans läppar och blåser.
Har ingen aning om hur länge jag höll på. Det var som om tiden stod stilla.
Jag tryckte, räknade och blåste, men ingenting hände. Han låg livlös framför mig på golvet.
Så kom ambulansen och Wilma sprang ned och låste upp.
Det kom in ett helt gäng i sovrummet.
-Nu tar vi över
-Vi ska ta hand om Henrik du kan gå ut till dina barn.
De stänger sovrumsdörren och jag går ut till mina små barn.
Wilma och Alfred sitter uppkrypta i soffan tätt intill varandra, Wilma håller om sin lillebror och det slår mig att jag skall följa med till sjukhuset och att någon måste passa barnen under tiden.
Rusar därför rakt ut och hinner inte klä på mig skor. Klädd i nattlinne springer jag ut i snön och bankar på hos grannens dörr. Först öppnar ingen, men sedan kommer grannen ut. Vädjar till honom att följa med mig.
– Kan du se till barnen medans vi åker till sjukhuset? Han följer med och sätter sig i soffan med barnen. Så kommer mina svärföräldrar och när Wilma får syn på dem så kräks hon, spänningen släppte för henne.
En ambulansvårdare ber mig ta in barnen i badrummet. Han vill inte att barnen skall se när deras pappa bärs ut. Jag tar barnen och sätter mig inne på toalettgolvet och försöker ge dem trygghet men vet inte hur bra jag lyckas. Så bär de ut Henrik och en kvinnlig ambulansvårdare säger att hon kommer att köra mig till sjukhuset. Hon säger att jag kan ta god tid på mig och klär på mig min blommiga älsklingsklänning. Får för mig att jag vill vara lite fin. Sedan tar jag en påse och lägger ned ett par kalsonger en ren tröja och ett deo till Henrik.
Jag följer med kvinnan ut till ambulansen, hon talar lugnt. Frågar henne vad hon tror och jag kan känna att hon inte är hoppfull.
Tanken slår mig att tänk om han är hjärndöd eller förlamad?
Tänk om han överlever men aldrig blir sig lik igen?
Tänk om han dör?
Vi åker längs med den krokiga Kärnavägen och småpratar samtidigt Kvinnan berättar att detta är hennes första arbetspass och att hon varit mammaledig.
Vi åker till Kungälvs sjukhus och genom glasdörrarna på ambulansintaget får jag syn på killarna som tagit hand om Henrik. De står och talar med varandra och den ena, han utan hår ser glad ut och jag tänker att det måste vara ett gott tecken. Inte kan han stå och skratta om han nyss har lämnat in en död 31-åring?
Vi går in och jag får vänta i ett litet rum tillsammans med en sköterska som håller min hand. Där sitter vi och väntar och det känns som om tiden står stilla. Jag vet inte hur länge vi sitter där och vet inte vad jag tänkte. Kanske förbereder jag mig på det värsta?
Så kommer hon in. En ung AT- läkare som jag vet vad hon skall säga, känner på mig det. Hennes ansiktsuttryck är allvarligt och jag vill frysa tiden. Vill inte att hon skall öppna sin mun och berätta hur det är. Så länge hon är tyst så har det inte hänt.
Hon sätter sig ned och tittar mig djupt in i ögonen.
– Tyvärr har jag ett tråkigt besked. Henrik är död. Vi gjorde allt vi kunde, men hans hjärta orkade inte. Du gjorde allt du kunde Eva, du gjorde allt rätt men det hade inte gått att rädda honom. Jag är ledsen.
– Nej! Jag vrålar ut, nej!
Efter en stund frågar en sköterska om jag vill se Henrik, hon berättar att han fortfarande ligger kvar i akutrummet att han har slangar och nålar i sig.
-Nej jag vill inte! Jag vill se honom när ni har tagit bort allt det där. Sköterskan svarar att de kommer göra honom fin.
-Jag har lite rena kläder med mig. Kanske ni kan ta på honom dem?
– Absolut.
Allt är så overkligt. Utanför vaknar dagen till liv, människor stiger upp, äter frukost och lämnar på dagis och åker till sina jobb. Innanför sjukhusets väggar är det annorlunda en annan verklighet.
Vi går genom en vit korridor, en söt undersköterska och jag. Hon följer mig in till rummet där Henrik nu ligger färdig.
Det ser ut som om att han sover, ögonen är fint slutna. Han har sin blå tröja på sig och händerna ligger hopknäppta över bröstet och guldringen på hans finger glänser i det svaga ljuset. Han är omstoppad med ett vitt täcke och det står ett tänt ljus bredvid honom på ett litet bord.
Så sätter vi oss ned bredvid honom, sköterskan och jag. Glömmer aldrig hennes värme för den strålade rakt in i mig, men jag har ingen aning om vem hon var. Minns inte hur hon såg ut, utan bara hennes värme. Vi satt där och grät tillsammans och ibland skrek jag nog. Vet inte, minns inte men jag minns att jag berättade vår kärlekssaga och hon fick höra hur vi träffades, det minns jag.
Vet inte hur länge vi satt där. Minns att mina föräldrar och Henriks familj kom till sjukhuset och att Wilma och Alfred var med. De hittade var sitt kramdjur i sjukhusets väntrum, någon sa att de gärna fick ta med mjukisarna hem. Så fint och så omtänksamt.
Mamma och pappa var förberedda på att det skulle bli barn. De hade lovat Henrik att komma så fort han ringde, därför var de inte det minsta förvånade när telefonen ringde mitt i natten. Kvällen innan hade mamma packat en liten väska ifall om att de behövde åka och pappa hade suttit på vinterdäcken på bilen. De skulle ju ta emot ett nytt liv i familjen men nu blev det död istället.
Mamma och pappa hade inte lyckats somna den där natten när jag ringde dem. Det märkliga var att tio minuter innan mitt samtal still dem så hade deras klocka klingat till. Det var inget vanligt ljud som det kände igen, men ljudet kom ifrån klockan. Båda två tyckte det var så konstigt, de kunde inte begripa hur deras klocka helt utan vidare kunde ge ifrån sig ett så underligt ljud. Kanske klingade det till vid samma stund som Henrik gick över till andra sidan? Man har ju hört talas om klockor som stannar just vid dödstillfället, kanske var det så.
Det hade kallats på en sjukhuspräst, Lasse, fina Lasse som med sin värme och trygga famn fanns där för oss på sjukhuset. Minns att jag frågade honom om han visste vad som väntade Henrik nu? Vad händer där uppe i himlen när man kommer dit som så ung? Tänk om jag träffar en ny man i framtiden, vad händer då? Kommer jag vara otrogen? Vem tillhör jag? En massa tankar, kanske typiskt för oss högkänsliga. Snabba och överallt på samma gång. Minns inte vad han svarade, minns bara att han gav mig ett lugnande svar.
Det var fortfarande tidig morgon. Henriks kusin hade av en slump fått reda på vad som hänt och kom i full fart till sjukhuset. Mamma frågade om vi skulle ta av Henrik vigselringen innan hans hand blev så stel att den inte gick att ta av. Vi tog av ringen och jag satte den på min tumme, livrädd för att tappa bort den.
Konstigt, för några timmar sedan hade vi gått tillsängs som vanligt och legat och småpratat. Tänk om vi då hade vetet att de var de sista orden vi någonsin skulle säga till varandra. Sista klappen på magen. Det var Alfred och Wilmas sista godnattkram. Allt var den sista.
Tänk om vi hade vetat, tänk om. Många nygifta par brukar ju få rådet att man aldrig skall gå till sängs osams. Kanske ligger det något i det.
Idag precis tio år senare när jag läser för Wilma, berättar hon hur hennes 6-åriga jag upplevde den där tidiga morgonen på sjukhuset, när hennes pappa just hade gått bort. Hon minns hur alla vuxna grät och att hon själv inte kunde gråta. Hon kunde inte förstå varför hon reagerade så?
Hon kände sig fel och dum och hon kände skuld över att hon inte kunde visa att hon var ledsen. Wilma minns hur hon låg i Henriks kusins knä och åt isglass och hon minns hur illa hon mådde.
Min älskade lilla unge. Det värker i mig när jag hör henne berätta. Min lilla flicka och just där och då var det nog ingen som såg eller visste vad hon innerst inne kände. Vi var alla så uppe i vårt eget, iallafall var jag det.
18 november 2010, nu var mina barns pappa död, barnet jag bar på skulle aldrig få träffa honom. Henrik skulle aldrig få hålla i honom. Nu var det Wilma, Alfred, magen och så jag mamman.
