Förlossningen då glädje och sorg fick gå hand i hand

Förlossningen då glädje och sorg fick gå hand i hand
December 2010
Begravningen var över och helgen kom och det var första advent. Min kropp började bli trött och jag kände en enorm längtan efter att få föda fram barnet som låg färdigt där i magen. Det kändes som om jag skulle gå sönder jag orkade inte vänta längre.
Han måste ut vi måste få fram något ljust i mörkret och jag visste att Nisse var den som skulle skänka oss det ljuset. Jag kände en viss oro över att det skulle hända något med barnet om han inte fick komma ut snart, min kropp var inte så stark längre tänk om jag inte hade krafter att föda fram honom?
När måndagen kom ringde jag till BB och bad om att få bli igångsatt. Förklarade omständigheterna och fick komma på ett möte med en läkare. Det kändes skönt att nu skulle det iallafall snart bli barn.
Min svåger körde mig och mamma till sjukhuset och mamma följde med mig in till läkaren. Det var en äldre man som tog emot oss han tittade i sina papper och sa till mig att:
• ”Jag ser här vad som hänt och Eva jag kan bara säga till dig att kvinnor i kris har fött barn i alla tider så jag förstår inte vad ditt problem är?
Jag förklarade att det hade inte att göra med att jag inte trodde jag skulle kunna förda fram barnet utan att jag ville göra det så fort som möjligt medans min kropp hade krafter. Läkaren tittade på mig igen och skickade ut mamma och mig med orden att vi skulle åka hem och låta naturen sköta jobbet.
När vi kom ut i korridoren bröt både mamma och jag ihop i armarna på min svåger som blev min räddning han fick tag i en sjuksköterska och förklarade läget. Hon blev illa berörd och gick in och talade med läkaren. När hon kom tillbaka hade läkaren erbjudit mig en ursäkt men jag orkade faktiskt inte se den människan igen. Huvudsaken var att jag nu fick stanna och att de lovade mig en igångsättning dagen därpå.
En av mina svägerskor stannade med mig under natten och på morgonen sattes jag igång. De trodde att det skulle ta hela dagen och kanske natten innan barnet var redo att komma ut. Jag gick ute i snön och vankade fram och tillbaka för att få igång värkarbetet.
Kvällen kom och jag fick sömnmedel och morfin, ingen trodde det skulle bli barn förrän tidigast morgonen därpå. Min mamma bytte av svägerskan, hon och jag kröp till sängs mamma klädd i sin nya fina sidenpyjamas. När vi legat ner en stund och mamma just hade somnat så kände jag att det tryckte på. Jag väckte upp mamma som larmade och in kom en barnmorska, de hjälptes åt att leda mig till förlossningssängen.
Sedan gick allt väldigt snabbt minns att jag låg med mitt huvud i mammas knä och hur hon klappade mig på pannan.
Så kom han Nisse den 8 december 2010!
Jag var så borta av allt morfin och sömntabletter att jag inte orkade hålla mina ögon öppna. Mamma blev den som klippte navelsträngen och det knöts ett mycket speciellt och värdefullt band dem emellan. Jag hade tagit med mig en av Henriks skjortor i BB-väskan och min tanke var att lägga barnet i den så att han skulle få känna sin pappas doft.
Vet att jag frågade min mamma om det kunde vara okej att jag mitt i allt kände lycka, för någonstans mitt i dimman så var jag lycklig och fullkomligt förtvivlad på samma gång. Lyckan över att Nisse äntligen var här och att allt hade gott bra och han mådde bra.
Kärleken och glädjen till lille Nils-Henrik var ju så stark. Min älskade kloka mamma svarade att det var klart att det gick att känna alla känslorna på samma gång och att det var okej, precis som det skulle vara. Hennes ord fick mig att våga känna allt på samma gång alla känslor som kom och hälsade på var lika välkomna. Jag är så tacksamma för det, så innerligt tacksam.
Nu skulle en ny resa ta fart i våra liv, inte blev det som vi hade tänkt oss men var det något vi alla kunde vara helt säkra på så var det just förändring att våra liv skulle rör på sig i en eller annan riktning.
Barnen skulle inte sluta växa livet skulle fortsätta för jag hade ju valt livet. Även om jag inte visste hur där och då så visste jag att jag ville välja livet ett rikt liv tillsammans med mina tre barn, så mycket visste jag.
Visst fanns det stunder när det kändes som om jag ville ge upp.
För vem vill komma hem med sitt nyfödda barn och veta att pappan aldrig kommer finnas där. Sorgen över att han aldrig skulle få hålla i sitt eget barn. Det skulle bli en lång resa det förstod jag men det skulle bara gå, så var det.

Ni var ett fint stöd
Mina fina bröder ni som släppte era egna småbarnsliv och kom hem till mig i början när mor och far behövde hem och vila.
Ni som tog vid när min familj inte kunde finnas där hela tiden då de bor 20 mil bort.
När jag började klara mig själv men ibland tog mig vatten över huvudet. Ni som tog vid vid sådana tillfällen, ni skall veta att jag kände av er alla så innerligt att jag tog till mig allt det fina ni gav och det lade sig som bomull runt mig, mitt i allt det tunga.
Jag har också min högkänslighet att tacka för gåvan att ta in allt på ett djupare plan, för så starkt kunde jag känna av hur sorgen virvlade inom mig.
Man kanske kan säga att jag på något vis kunde njuta även av sorgen. Det var skönt att tillåta den att finnas där inne och att låta den kännas fullt ut.
Tror att en läkningsprocess inte kan ta sin början om vi trycker undan våra känslor och inte vågar känna dem fullt ut. Tillåter vi den virvla runt inom oss just så intensiv som den kan vara så kommer vi också tydligt känna av när det börjar lätta i kroppen och i hela vårt system. Vi kommer känna av förändringen och kan på så vis följa med i dess vågor.
Visserligen innebär högkänsligheten att allt jobbigt också förstärks och att smärtan kanske känns ännu mer intensiv, men det innebär också att du har gåvan att känna av allt som är positivt lika intensivt och förmågan att omvandla små guldkorn till energibomber som får kroppen att vilja fortsätta framåt och upp på stigen igen.
Sedan har vi en enorm förmåga att kunna skapa och drömma stort och det har också varit en mycket viktig pusselbit under min resa.

Om jag någongång får möjlighet att forska så är det just kopplingen mellan sorg och högkänslighet jag skulle vilja kika mer på och se om min hypotes håller.
Vill påstå att i en gynnsam miljö och med goda förutsättningar och stöd runtomkring en högkänslig människa så går läkningen lättare och ja kanske till och med lite snabbare än för en icke högkänslig?
Kanske finns det någon mer där ute som är intresserade av detta ganska outforskade ämne kanske finns det någon som vill hänga på?
Funderar på att skriva mer om detta och använda mina egna erfarenheter tillsammans med andras.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.