Lite om mig

Mitt namn är Eva Glimsand och jag är själv högkänslig samt mamma till fyra barn.

Jag är gift med Martin och har arbetat som förskollärare i nästan 20 år.

Jag har alltid känt mig lite annorlunda och av en slump stötte jag på begreppet högkänslighet och kände igen mig. Plötsligt förstod jag att jag inte var ensam att det finns många där ute som var som jag.
Detta fick mig att vilja lära mig mer.

Idag är jag diplomerad samtalsterapeut med inriktning högkänslighet, ju mer jag lär mig så kan jag se fördelar i detta personlighetsdrag, även om vi kanske inte alltid upplever eller ser det i stunden.

År 2010 förändrades mitt och barnens liv över en natt då min dåvarande make och pappa till tre av mina barn hastigt rycktes ifrån oss i en plötslig hjärtdöd vid 31-års ålder. Barnen var då tre respektive sex år gamla och i magen låg en liten gosse som såg världens ljus knappt tre veckor efter pappans bortgång.

Ingen vet vad livet har för överraskningar och sällan är livets stig rak och ibland svänger den så kraftigt att vi kan få svårt att hålla oss uppe.
Ibland förstår vi inte varför det sker och rätt som det är har vi kanske kanat av och hamnat i diket. Tankar och känslor blir till intensiva vågor som liksom sköljer över oss.

Kanske frågar vi oss, varför?
Varför händer detta mig?

Vi kan alltid ta oss upp på stigen igen om vi väljer att följa med i livet och dess flöde så har vi alltid ett val.

Tänk om motgångar bara är motgångar om vi väljer att se dem som det? Tänk om det aldrig var meningen att stigen skulle vara rak?
Tänk om allting som sker faktiskt har en mening och tänk om det som sker faktiskt inte är fel, det innebär inte att det är rätt bara att det är som det är.

Vet att det kan låta provocerande men tänk om inget på riktigt händer av en slump och hur intensivt det än må kännas i våra kroppar så finns det alltid något vi alla kan vara säkra på, att det kommer förändras.
Även om det i stunden kan kännas som om allt stannar upp och fryser till is så rör allting på sig hela tiden i ett ständigt flöde och du utvecklas och berikas med erfarenhet.

Om vi zoomar ut oss lite kommer vi att kunna se att livet består av möjligheter om vi väljer att se det och är villiga att ta emot nya perspektiv på livet så kommer vi kunna ge oss själva förutsättningar att skapa vårt bästa liv.

Tillåter vi oss att drömma fritt kommer vi få reda på vad vi egentligen längtar efter vad som skulle funka bättre och kännas härligare än det vi är i just nu.

I efterhand ser jag högkänslighet som urkraften, ur den kommer vårt ständiga behov av att skapa, vår närheten till fantasin och en förmåga att suga åt oss allt som är vänligt omtänksamt och vackert. Vilket var till stor hjälp under min sorg.

Tänk om vi alla har olika val i livet och tar vi ansvar för oss själva och väljer för oss vågar vi drömma och skapa så kommer vi komma upp på stigen igen.

Ingen kan välja eller berätta vad som är bäst eller funkar just för dig det vet bara du.

Tänk om vi tillsammans kan ta reda på vad just du längtar efter, vad just du behöver hur skulle det kännas att börja där?

När jag själv befann mig i djup sorg fick jag en fråga som öppnade upp för mig och fick mig att börja våga kika på vad jag längtade efter.

Frågan löd:

Eva om du fick drömma fritt om det inte fanns några rätt eller fel, vad är det på riktigt du längtar efter om du är totalt ärlig emot dig själv?

Svaret på den frågan var kärlek, känslan var så stark och tydlig i mig, mitt i djupaste sorgen längtade jag efter kärlek.
Jag längtade efter att känna förälskelse, närhet, attraktion och vänskap igen. Jag ville inte leva ensam i resten av mitt liv jag ville inte att mina barn skulle växa upp med en bitter mamma som inte tog tag i vad som skulle fått henne att må bättre och på så vis bli en gladare mamma med ork att ta hand om sina små.

När jag fick syn på att det egentligen var jag själv som satte upp hinder för vad som var rätt och fel intressanta åsikter kunde jag släppa taget om dessa och göra plats för förändring.

Hösten 2012 kom han in i mitt liv, min Martin.

Han ersatte ingen utan var en pusselbit i livet som fick mig att tycka om mig själv och livet igen.
Han fick mig att kunna andas och ha tillit till mig själv.
Han stod stadigt trygg med bägge fötterna på jorden och hans varma kärlek räcker till för mina barn och för mig.
Han är också pappa till vår minsting som nu är fem år.
Martins stig har inte häller varit rak, hans liv hängde också på en skör tråd år 2010 då han kämpa emot cancern. Parallellt utan att vi två visste om varandra så kämpade vi det året var och en med sitt på olika håll.

Martins tid här på jorden var inte slut och han blev frisk igen och träffade mig, en stark kärlek växte fram.

Livets stig är sällan rak men tänk om det aldrig var meningen. Tänk om vi kanske inte där och då när vi är mitt uppe i något kan förstå, tänk om vi inte behöver förstå. Tänk om vi bara kan följa med i flödet och lita till att när det känns som svårast så kan vi vara säkra på en sak. Det kommer inte alltid att kännas så här det kommer att förändras och vi har möjlighet att skapa vår egen framtid.

Bara att du just nu valt att läsa det här är ett kvitto på att du är påväg mot en förändring.

I min blogg har jag valt att öppet dela med mig hur jag upplevt min sorg och vilka känslor som passerat genom min kropp och hur de har givit sig till uttryck. Du kommer också få ta del av mina barns reaktioner hur deras resa har sett ut fram tills idag.

hsp-mamma om mig