november 2020

Ätstörningar

Hur skulle det kännas att njuta av din egen spegelbild?

Jag har aldrig varit kraftig. Trots det så hamnade jag som 17-åring i en ätstörning. Jag hade aldrig tänkt på det där med mat förut och åt vad jag ville och mådde gott. Hemma fanns det alltid godfika och mamma bakade ofta. Den lilla Eva ägde världen hon levde i sin trygga bubbla med sina två snälla äldre bröder mamma och pappa. Hemma fick hon vara sig själv hon stod framför spegeln och sjöng med ett hopprep i sin hand hon tyckte om sig själv och var nöjd med livet. Det bästa hon visse var att leka och hon levde sig in i leken och älskade att ensam få styra över den utan att bli störd. Behovet av kamrater var inte så stort under den tiden.

När hon började i skolan förstod hon ganska snabbt att hon var annorlunda. Eva som varit så glad och spontan blev blyg och tillbakadragen. Minns så väl hur jag vid ett tillfälle öppnade munnen när fröken frågade vad vi gjorde på fritiden. Jag räckte stolt upp handen och svarade att jag löpte. Kamraterna skrattade åt mig. Först förstod jag inte vad de menade. Min pappa sa ju alltid att han skulle ut på en löprunda, inte fattade jag att ordet kunde betyda något annat.

I skolan var jag ingen stjärna jag lärde mig inte lika fort som de andra, vilket inte var så konstigt eftersom jag hade dyslexi. Men det visste jag ju inte då. Jag började ganska snabbt tro att jag var efterbliven och såg mig själv som mindre värd. Hemma mådde jag bra det var min tillflykt och jag längtade hem ifrån skolan varje dag. Lågstadiet funkade okej eftersom fröken var snäll. Mellanstadiet blev en plåga och jag fick en fröken som inte alls kändes behaglig jag upplevde att hon inte tyckte om mig, eftersom jag var så otroligt korkad. Fröken suckade ofta när hon rättade mina fel och jag tolkade detta som ett tecken på att hon var riktigt trött på denna dumma ungen. Min räddning var att få komma hem till min familj, hemma var jag någon. Hemma tyckte de att Eva var duktig och där fanns ingen oro över hur det skulle gå.

Men i mig fanns det tidigt en oro över hur jag skulle klara mig i livet.

Hur skulle jag som var så kass klara mig som vuxen?

Vem skulle vilja anställa en trög och efterbliven tjej?

Hur skulle det gå för mig?

Vem skulle vilja gifta sig med Hyltes mest korkade tös som var ute och löpte på fritiden och hade röd jacka med rosa innefoder, vilket man absolut inte kunde ha. Sedan hade hon ju tjocka tummar, stora händer och fötter och runda kinder för det hade en ärlig kompis berättat för henne. Hon var inte nätt som pappas mosters barnbarn, det hade hon fått höra samtidigt som tanten nöp henne i kinderna och sa att det var gött att ha lite och ta av om det blir dåliga tider. Tidigt började jag föreställa mig att jag som 32 åring fortfarande bodde hemma och levde på mamma och pappa för inte skulle jag kunna försörja mig.

Mitt högkänsliga jag registrerade, skapade och tolkade. Det är så vi högkänsliga lätt gör. Vi tar in allt och alla, analyserar på djupet och skapar historier som blir till sanningar inom oss. Tillslut har vi plockat på oss så mycket känslor i kroppen, så mycket osanningar och åsikter. Inte konstigt att vi känner oss tunga och att kroppen längtar efter lätthet. Den vill inte vandra omkring och känna sig tung som bly.

Så vad gör kroppen, jo den kommer på att om man slutar äta så lättar det nog. Min tyngd handlade alltså inte om fett på kroppen utan om en massa tunga känslor som jag trodde på som jag gick runt och bar på.

Så vad handlar tyngden om egentligen?

Tänk om vi kan börja kika där? Tänk om vi inte är sjuka? Vad är vi då? Tänk om tyngden handlar om något helt annat än kalorier?

Tänk om tyngden handlar om en massa påhittade sanningar?

Tänk om vi tillsammans kan få tag på dem och reda ut vad som är vad en gång för alla. Hur skulle det kännas att släppa taget om det som inte tillhör dig? Hur skulle det kännas att bli fri från allt det där?

Idag vet jag att jag inte var efterbliven att frökens suckar kanske inte hade med mig att göra överhuvudtaget och förresten vad spelar det för roll vad hon tyckte? Pappas moster kanske snarare menade just det hon sa att hennes magra barnbarn skulle få det tuffare om hon blev sjuk eftersom hon hade så lite att ta av? Min jacka var typ den snyggaste i skolan och jag var först med USA- socker och det stack nog lite i vissas ögon. Jag var snabbast av tjejerna i klassen så löpning, det var min grej.

Gymnasietiden gick ut på att passa in jag ville vara smal, snygg och duktig. Trots dyslexin och jobbet att dölja den lyckades jag väldigt bra men jag fick betala ett högt pris. När jag fått mitt första MVG var jag tvungen att överbevisa för mig själ att det inte var en engångsföreteelse. Jag pluggade hårt för att bevisa för mig själv att jag inte var korkad och trots fina betyg kunde jag inte ta till mig att jag var normal. Trots att lärare sa till mig att jag inte behövde plugga så överdrivet kunde jag inte tro på dem.

Minns att ett av mina mål var att ta körkort, jag tänkte att lyckas jag med det som jag någonstans inte trodde jag skulle så kanske det skulle bli ett bevis för att jag inte var efterbliven. Bara jag får mitt körkort så kommer jag känna mig normal, jag tog mitt körkort men tyngden fanns kvar.

Det hände att söta killar gav mig blickar men då trodde jag att de kollade in någon annan. Ingen kunde ju ärligt tycka att jag såg något ut, gamla sanningar och intressanta åsikter satt så djupt rotade i mig och jag trodde stenhårt på dem.

Där har vi den, tyngden jag var medveten om tyngd mitt sätt att hantera denna tyngd blev att sluta äta eller att äta tills jag spydde. Jag längtade efter lätthet och trodde att krymper jag min kropp måste det bli lättare?

Hade jag haft någon att prata känslor med på den tiden så kanske jag tidigare fått syn på vad jag gick runt och bar på som inte var mitt. Hade någon i skolan fångat upp flickan som inte fick ordning på bokstäver och siffror, hade hon fått höra att hon hade något som heter dyslexi och att hon inte var ensam om detta, att det inte hade något med intellekt att göra. Hade hon fått hjälp där och då så kanske den där klumpen av känslor inom henne inte vuxit sig så stor? Kanske hade hon fått hjälp att släppa taget om alla osanningar som hon gjort till sina och istället kunnat bjuda in mer lätthet i livet mycket tidigare.

Det tog många år att bli kvitt vissa tankemönster även om jag i perioder mådde super bra så kom det ett och annat återfall. Totalt fri blev jag först när jag träffade Martin min fina man. Hans närvaro och sätt att vara bidrog till total lätthet i mig. Jag kan inte förklara det på något annat vis än att han fick mig att se på mig själv ur hans perspektiv och där kom lättheten. Plötslig började jag tycka om mig själv och trivas men den jag var. Jag var aldrig sjuk jag behövde bara lite nya perspektiv. Tänk om det inte behöver vara svårare än så.

Genom vägledande samtal ställer jag reflekterande frågor som hjälper dig att få syn på vad det är du längtar efter, kanske är det just lätthet i livet?

Tänk om du kan njuta av din spegelbild den tiden du vandrar här på jorden.

Hur skulle det kännas?

Ätstörningar Läs mer »

Plötslig hjärtdöd

17 November 2010

Det är iskallt ute, snön ligger i stora divor utanför fönster. Henrik har legat sjuk i snart en vecka, jävla vinterkräksjuka! Wilma och Alfred kräktes dom också. Den natten fick jag be Henrik om att hjälpa till, då alla kräktes på samma gång. Minns hur orkeslös han var, minns hans irritation över att jag bad honom om hjälp när han var så svag.

Denna dag mår Henrik så dåligt, han får inte behålla något och huvudet värker. Han klagar över alla ljud som upplevs som olidliga. Jag och barnen försöker vara så tysta vi bara kan, men minsta ljud skär i hans huvud.

Jag ringer 1177 och ber om råd. En trevlig kvinna lugnar mig och säger att många ligger sjuka just nu.

– Försök att få i honom två liter vätska under dagen, så skall du se att han snart är på benen igen. Vet du hur man kokar vätskeersättning?

Kokar upp vatten och ställer på avkylning, sedan tar jag på barnen och går ut. Vi var ute det mesta den där dagen, för att underlätta för Henrik.

Jag lät sovrumsfönstret stå på glänt och gick med jämna mellanrum och tittade till honom.

– Snälla drick bara lite! oron kröp inom mig, ville inte lämna honom ensam. Samtidigt hade jag barnen att ta hand om och Henrik behövde lugn och ro.

Vi gick in när det mörknade.

Barnen och jag satt själva och åt middag, minns hur tankarna flög iväg. Tänkte på alla där ute som levde såhär, som alltid satt ensamma med barnen vid matbordet. Henrik hade ju bara en vanlig magsjuka, så lyckligt lottade vi var. Bestämde mig för att ta extra tillvara på alla de tillfällen som vi hade framför oss.

Henrik ropar med svag röst.

– Eva, jag har så jävla ont i huvudet! Jag står nästan inte ut! Han hade fått i sig mer än en liter vätska, men huvudvärken oroade mig. Bestämde mig för att ringa 1177 ännu en gång.

Kvinnan som svarade tyckte vi jobbat på bra och att det bara var att fortsätta dricka. Jag gav Henrik en alvedon och hoppades att han skulle få behålla den.

Vetskapen om att det kunde bli barn vilken minut som helst fick mitt hjärta att dunka, ville ju inte föda utan Henrik. Hur skulle det gå? Ensam på BB. Tänk om jag också blir smittad. Föda barn magsjuk, det har man ju hört skräckhistorier om.

Va egoistisk du är Eva! Hur kan du tänka så! Det är ju Henrik det är synd om! Skärp dig!

Ta dig samman!

Efter ett tag säger Henrik att det har lättat i huvudet. Jag sjunker ned i soffan och känner lättnad. Han hade dessutom snart fått i sig två liter vätska och slutat att kräkas. Skönt! Kanske det vänder nu.

Kvällen kommer och barnen sitter i varsin liten fåtölj och myser. Alfred har fått en påse med Algrens bilar som är hans älsklingsgodis. Vi firar lite att kräksjukan äntligen är över.

Jag går in till Henrik som ber mig sitta en stund på sängkanten. Han ser nöjd ut och är lite sugen på glass. Så säger han plötsligt.

-Eva tänk om jag alltid skulle ligga så här i sängen som ett paket och du skulle behöva mata, klä och byta blöja på mig. Skulle du fortfarande älska mig då? Minns hur jag stelnade till, vilken fråga. – Det är klart jag skulle älska dig då. Det förstår du väl.

Fast inne i mig snurrade tankar. Tankar av skuld och skam. Hur skulle jag orka ta hand om ett vårdpaket hela mitt liv? Skulle jag vara nöjd med en sådan kärleksrelation? Hur mycket jag än älskade honom? Vad satt jag och lovade? Jag slog undan tanken, gud så dumt.

Detta behövde inte jag tänka på. Henrik var snart frisk och tillbaka till arbetet igen och snart var allt som vanligt. Henrik hade nästan aldrig varit hemma från jobbet, han gick oavsett. Det var viktigt att inte visa sig svag, det var inte manligt att vara sjuk. Han hade förstås varit sjukskriven en vecka för ett år sedan. Den där gången han svimmat, men efter en vecka var han tillbaka i grävmaskinen igen.

Nu kände sig Henrik så pass pigg att han för första gången på en vecka kom upp ur sängen och la sig i tv soffan med oss. Jag drog en lättande suck och äntligen hade det vänt. Skulle det bli barn i natt så kanske han kunde följa med mig till BB? Kanske kunde han ligga i en säng bredvid, tänkte jag. Alfred går fram till sin pappa, han ger honom en stor kram.

– Kärlek säger han och bjuder på sina älskade godisbilar. Henrik tackar nej, men säger att han gärna ta några bilar en annan dag.

Natten kommer och barnen sover gott i sina sängar. Jag känner mig trött och ser framemot en lite lugnare natt. Hade inte sovit särskilt mycket den senaste tiden och hade inte vågat slappna av med en magsjuk familj. Låg och lyssnade efter ljud och var ständigt redo. Så hade det varit mer eller mindre sedan Henrik föll ihop den där morgonen 2009. Bebisen sparkade och tryckte på ställen som gav mig halsbränna. Jag hade suttit upp i sängen och sovit de senaste veckorna, så fort jag lade mig ned så mådde jag illa. Om han bara kunde komma ut snart! Det var nära nu.

Vi går tillsäng och Henrik mår bättre och jag känner mig lugn. Äntligen får jag vila!

Sätter mig tillrätta i sängen och bullar upp med en massa kuddar bakom ryggen.

– Ska du sitta upp? Frågar Henrik

-Ja, jag mår ju så illa annars.

-Kan du inte lägga dig nära mig en stund? säger Henrik Vi kryper intill varandra.

Jag är hållen och känner hans varma armar omkring mig, hans lugna andetag intill mitt öra. Nu är han tillbaka i sitt rätta jag och lägger sina händer på min mage, Nisse är livligt därinne och Henrik viskar.

-Älskling, tänk snart är vi fem i familjen.

Vore skönt om han stannar därinne inatt iallafall, tänker jag och sluter mina ögon.

Jag slumrade faktiskt till i hans armar och vaknar av halsbränna som fick mig att sätta mig upp i sängen. Allt är tyst och stilla jag somnar om i en konstig sittande ställning och är så trött.

Ett snarkande bekant ljud väcker mig med ett ryck vilket gör mig klarvaken. Henrik krampar i sängen. Blicken är stel och stirrande, medans hans huvud dras bakåt. Jag stelnar till och rycker tag i telefonen som står på sängbordet. Den här gången svarar en man på SOS.

– Min man krampar! Han andas inte! Vad skall jag göra?

– Vart ligger han? undrar mannen? – Han ligger i sängen.

– Du måste få ner honom på golvet. – Hur skall jag klara av det? Jag är höggravid och han är tung!

– Förstår det men du måste få ned honom på golvet. Jag släpar honom ur sängen och är rädd för att han skall slå i huvudet på det vassa sängbordet. Wilma och Alfred vaknar och kommer in i sovrummet.

– Vad gör ni mamma? Wilma tar med sig Alfred in i vardagsrummet och de sätter sig i soffan.

-Har du gjort HLR någon gång? Mannen vägleder mig och vill att jag skall lägga örat intill munnen och känna om Henrik andas. Vilket han inte gör.

-Knäpp ihop dina händer och tryck så hårt du kan mellan hans revben, 30 gånger.

-Tänk om jag skadar honom!

-Det gör du inte.

Jag skriker högt ett, två, tre.. osv, Sedan sätter jag mina mun mot hans läppar och blåser.

Har ingen aning om hur länge jag höll på. Det var som om tiden stod stilla.

Jag tryckte, räknade och blåste, men ingenting hände. Han låg livlös framför mig på golvet.

Så kom ambulansen och Wilma sprang ned och låste upp.

Det kom in ett helt gäng i sovrummet.

-Nu tar vi över

-Vi ska ta hand om Henrik du kan gå ut till dina barn.

De stänger sovrumsdörren och jag går ut till mina små barn.

Wilma och Alfred sitter uppkrypta i soffan tätt intill varandra, Wilma håller om sin lillebror och det slår mig att jag skall följa med till sjukhuset och att någon måste passa barnen under tiden.

Rusar därför rakt ut och hinner inte klä på mig skor. Klädd i nattlinne springer jag ut i snön och bankar på hos grannens dörr. Först öppnar ingen, men sedan kommer grannen ut. Vädjar till honom att följa med mig.

– Kan du se till barnen medans vi åker till sjukhuset? Han följer med och sätter sig i soffan med barnen. Så kommer mina svärföräldrar och när Wilma får syn på dem så kräks hon, spänningen släppte för henne.

En ambulansvårdare ber mig ta in barnen i badrummet. Han vill inte att barnen skall se när deras pappa bärs ut. Jag tar barnen och sätter mig inne på toalettgolvet och försöker ge dem trygghet men vet inte hur bra jag lyckas. Så bär de ut Henrik och en kvinnlig ambulansvårdare säger att hon kommer att köra mig till sjukhuset. Hon säger att jag kan ta god tid på mig och klär på mig min blommiga älsklingsklänning. Får för mig att jag vill vara lite fin. Sedan tar jag en påse och lägger ned ett par kalsonger en ren tröja och ett deo till Henrik.

Jag följer med kvinnan ut till ambulansen, hon talar lugnt. Frågar henne vad hon tror och jag kan känna att hon inte är hoppfull.

Tanken slår mig att tänk om han är hjärndöd eller förlamad?

Tänk om han överlever men aldrig blir sig lik igen?

Tänk om han dör?

Vi åker längs med den krokiga Kärnavägen och småpratar samtidigt Kvinnan berättar att detta är hennes första arbetspass och att hon varit mammaledig.

Vi åker till Kungälvs sjukhus och genom glasdörrarna på ambulansintaget får jag syn på killarna som tagit hand om Henrik. De står och talar med varandra och den ena, han utan hår ser glad ut och jag tänker att det måste vara ett gott tecken. Inte kan han stå och skratta om han nyss har lämnat in en död 31-åring?

Vi går in och jag får vänta i ett litet rum tillsammans med en sköterska som håller min hand. Där sitter vi och väntar och det känns som om tiden står stilla. Jag vet inte hur länge vi sitter där och vet inte vad jag tänkte. Kanske förbereder jag mig på det värsta?

Så kommer hon in. En ung AT- läkare som jag vet vad hon skall säga, känner på mig det. Hennes ansiktsuttryck är allvarligt och jag vill frysa tiden. Vill inte att hon skall öppna sin mun och berätta hur det är. Så länge hon är tyst så har det inte hänt.

Hon sätter sig ned och tittar mig djupt in i ögonen.

– Tyvärr har jag ett tråkigt besked. Henrik är död. Vi gjorde allt vi kunde, men hans hjärta orkade inte. Du gjorde allt du kunde Eva, du gjorde allt rätt men det hade inte gått att rädda honom. Jag är ledsen.

– Nej! Jag vrålar ut, nej!

Efter en stund frågar en sköterska om jag vill se Henrik, hon berättar att han fortfarande ligger kvar i akutrummet att han har slangar och nålar i sig.

-Nej jag vill inte! Jag vill se honom när ni har tagit bort allt det där. Sköterskan svarar att de kommer göra honom fin.

-Jag har lite rena kläder med mig. Kanske ni kan ta på honom dem?

– Absolut.

Allt är så overkligt. Utanför vaknar dagen till liv, människor stiger upp, äter frukost och lämnar på dagis och åker till sina jobb. Innanför sjukhusets väggar är det annorlunda en annan verklighet.

Vi går genom en vit korridor, en söt undersköterska och jag. Hon följer mig in till rummet där Henrik nu ligger färdig.

Det ser ut som om att han sover, ögonen är fint slutna. Han har sin blå tröja på sig och händerna ligger hopknäppta över bröstet och guldringen på hans finger glänser i det svaga ljuset. Han är omstoppad med ett vitt täcke och det står ett tänt ljus bredvid honom på ett litet bord.

Så sätter vi oss ned bredvid honom, sköterskan och jag. Glömmer aldrig hennes värme för den strålade rakt in i mig, men jag har ingen aning om vem hon var. Minns inte hur hon såg ut, utan bara hennes värme. Vi satt där och grät tillsammans och ibland skrek jag nog. Vet inte, minns inte men jag minns att jag berättade vår kärlekssaga och hon fick höra hur vi träffades, det minns jag.

Vet inte hur länge vi satt där. Minns att mina föräldrar och Henriks familj kom till sjukhuset och att Wilma och Alfred var med. De hittade var sitt kramdjur i sjukhusets väntrum, någon sa att de gärna fick ta med mjukisarna hem. Så fint och så omtänksamt.

Mamma och pappa var förberedda på att det skulle bli barn. De hade lovat Henrik att komma så fort han ringde, därför var de inte det minsta förvånade när telefonen ringde mitt i natten. Kvällen innan hade mamma packat en liten väska ifall om att de behövde åka och pappa hade suttit på vinterdäcken på bilen. De skulle ju ta emot ett nytt liv i familjen men nu blev det död istället.

Mamma och pappa hade inte lyckats somna den där natten när jag ringde dem. Det märkliga var att tio minuter innan mitt samtal still dem så hade deras klocka klingat till. Det var inget vanligt ljud som det kände igen, men ljudet kom ifrån klockan. Båda två tyckte det var så konstigt, de kunde inte begripa hur deras klocka helt utan vidare kunde ge ifrån sig ett så underligt ljud. Kanske klingade det till vid samma stund som Henrik gick över till andra sidan? Man har ju hört talas om klockor som stannar just vid dödstillfället, kanske var det så.

Det hade kallats på en sjukhuspräst, Lasse, fina Lasse som med sin värme och trygga famn fanns där för oss på sjukhuset. Minns att jag frågade honom om han visste vad som väntade Henrik nu? Vad händer där uppe i himlen när man kommer dit som så ung? Tänk om jag träffar en ny man i framtiden, vad händer då? Kommer jag vara otrogen? Vem tillhör jag? En massa tankar, kanske typiskt för oss högkänsliga. Snabba och överallt på samma gång. Minns inte vad han svarade, minns bara att han gav mig ett lugnande svar.

Det var fortfarande tidig morgon. Henriks kusin hade av en slump fått reda på vad som hänt och kom i full fart till sjukhuset. Mamma frågade om vi skulle ta av Henrik vigselringen innan hans hand blev så stel att den inte gick att ta av. Vi tog av ringen och jag satte den på min tumme, livrädd för att tappa bort den.

Konstigt, för några timmar sedan hade vi gått tillsängs som vanligt och legat och småpratat. Tänk om vi då hade vetet att de var de sista orden vi någonsin skulle säga till varandra. Sista klappen på magen. Det var Alfred och Wilmas sista godnattkram. Allt var den sista.

Tänk om vi hade vetat, tänk om. Många nygifta par brukar ju få rådet att man aldrig skall gå till sängs osams. Kanske ligger det något i det.

Idag precis tio år senare när jag läser för Wilma, berättar hon hur hennes 6-åriga jag upplevde den där tidiga morgonen på sjukhuset, när hennes pappa just hade gått bort. Hon minns hur alla vuxna grät och att hon själv inte kunde gråta. Hon kunde inte förstå varför hon reagerade så?

Hon kände sig fel och dum och hon kände skuld över att hon inte kunde visa att hon var ledsen. Wilma minns hur hon låg i Henriks kusins knä och åt isglass och hon minns hur illa hon mådde.

Min älskade lilla unge. Det värker i mig när jag hör henne berätta. Min lilla flicka och just där och då var det nog ingen som såg eller visste vad hon innerst inne kände. Vi var alla så uppe i vårt eget, iallafall var jag det.

18 november 2010, nu var mina barns pappa död, barnet jag bar på skulle aldrig få träffa honom. Henrik skulle aldrig få hålla i honom. Nu var det Wilma, Alfred, magen och så jag mamman.

Plötslig hjärtdöd Läs mer »

Vem är jag?

Jag är en högkänslig fyrbarnsmamma som arbetat som förskollärare i nära 20 år. Jag är diplomerad samtalsterapeut och FÖR ÄNDRING! Det är dags att utbilda världen i medvetenhet, att känslorna inte är farliga. Det enda vi alla kan vara helt säkra på är att allt förändras. Det kommer inte alltid att vara så här även om det ibland kan kännas så.

Du har inte tid att göra dig mindre än vad du är, världen behöver dig och det du kom hit för att vara.
Nu är det slut med att krypa längs med väggarna och be om ursäkt för att just du finns.

Jag har en historia att dela med mig av till dig. Kanske kan den få dig att se på livet med lite andra glasögon. Kanske kan min historia berätta för dig, att livet inte behöver ta slut och att det finns ett ljus där i tunneln om du väljer att fortsätta gå. 

Jag är ingen expert och kan aldrig sitta och säga att jag vet hur just du känner. Vi är alla unika varelser och din upplevelse är din. Bara din och den betyder något. Den betyder allt. Den är på riktigt och den är viktig!

Det jag kan göra är att dela med mig av mina upplevelser. Vilka känslor som passerat och passerar genom min kropp. Kanske kommer du att känna igen dig, eller så gör du det inte. Det spelar ingen roll.

Välkommen ombord på en känsloresa. En resa där glädje och sorg går hand i hand.
Du kan inte skydda dig själv från sorg, utan att skydda dig själv från lycka. Det här är min historia.

Vem är jag? Läs mer »

Hjärtstopp

September 2009

Klockan är 4.45 när Henrik stiger upp och går ut i badrummet. Jag känner mig sömnig. Påminner mig själv om att det inte är dags för mig att stiga upp ännu. Kanske borde jag stiga upp en liten stund och ge honom en hejdå puss.

Jag vet att han uppskattar när jag stiger upp och är nära den där lilla stunden på morgonen men i dag är jag för trött efter en lång småbarns natt. Jag väljer att ligga kvar och vet att han förstår.

Jag slumrar till och vaknar plötsligt av en hög smäll.

Jag reser mig yrvaket upp. Barnen har vaknat. Jag ropar på Henrik, men får inget svar. Barnen kommer emot mig i hallen. Vi tittar in i badrummet.

Där inne ligger Henrik på golvet och kroppen krampar. Han har en stirrande blick och huvudet ligger inklämt mellan toaletten och duschen. Den tunga duschdörren hänger löst och toa sitsen har slitits av och ligger på golvet. Jag får för mig att jag måste lyfta upp benen, att det är så man gör när någon har svimmat. Han måste ha svimmat?

Barnen står och skriker i dörren. Wilma kräks men jag kan inte ta hand om henne nu.

Jag skriker och försöker få kontakt, medan hans kropp fortsätter att skaka. Ur munnen kommer ett otäckt väsande ljud. Jag glömmer aldrig det där ljudet. Eller den där tomma blicken.

Plötsligt blir allt helt stilla. Krampen avtar och han ligger livlös framför mig på det lilla hårda golvet. Jag försöker känna efter hans puls men hittar den inte. Jag släpar Henriks livlösa kropp en bit in i rummet. Kroppen är tung och jag måste komma åt hans huvud.

– Du måste hämta pappas mobil! skriker jag till Wilma. Hon kommer med den.
– Fan, jag får inte upp knapplåset. Helvete!
– Vad har han för kod?

Till slut lyckas jag slå 112. På Henriks Nokia knappmobil.

En kvinna svarar på SOS.

– Min man har ramlat ihop, han andas inte! Vad skall jag göra?
– Kvinnan svarar att hon inte hör vad jag säger, att jag måste upprepa adressen.
– Vart befinner ni er? Jag kan inte uppfatta er adress!
– Jag skriker ut adressen.
– Kvinnan upprepar att hon inte uppfattar vart vi befinner oss.
– Jag skrek igen och vädjar till henne att hon skall berätta för mig vad jag skall göra. – Han dör ifrån oss!

Nu hör jag inget. Jag känner panik. Panik över att kvinnan inte berättar för mig vad jag skall göra. Till slut slänger jag ifrån mig telefonen. Jag måste göra något. Jag öppnar Henriks mun och försöker se om jag kan se hans tunga. Sedan börjar jag slå honom på bröstkorgen. Jag sätter mina läppar emot hans och blåser in luft. Jag har ingen aning om vad jag gör.

– Wilma skriker vad gör du mamma?
– Jag blåser liv i pappa! Skriker jag.

När jag ligger där på knä framför min livlösa man kommer en kraftfull tanke upp i mitt huvud. Du får inte dö! inte nu! Vi skall ju ha ett barn till! Jag förstår inte efterhand vad den tanken kom ifrån. Inte heller varför den var så stark inom mig. Jag var ju inte gravid. Han fick inte dö. Det stämde inte.

Hur kunde jag tänka så? Vad var det som tog ett så hårt tag om mig? Jag har inget svar på den frågan. Inget mer svar än att Henrik inte var färdig här på jorden. Plötslig reste han sig upp på svajiga ben. Så svajiga att han stötte till mig och Wilma som föll omkull på golvet. Helt omedveten om vad som hänt.

– Du svimmade Henrik. Jag har ringt ambulans.
– Va! skall jag ringa ambulans undrar Henrik.

Jag leder in honom till sängen. Ringer Henriks mamma och pappa som kastar sig i bilen. Efter en stund kommer ambulansen. När Henriks pappa kommer in i rummet skriker jag med någon form av vädjande röst.

– Jag trodde att han dog ifrån oss!
– Tyst! svärmor ryter. Inte framför barnen.

Tror aldrig de förstod allvaret. Inte ens Henrik förstod eller ville kännas vid vad han varit med om. Kanske skrämde det honom. Vi talade aldrig om den där händelsen. Hur den påverkat oss. Natt efter natt, vecka efter vecka, månad efter månad, låg jag i någon form av beredskap. Jag lyssnade efter det där ljudet. Låg han allt för stilla, så petade jag på honom. Det var som om jag väntade på att en tickande bomb skulle explodera.

– Jag kommer inte bli gammal Eva.

Så sa Henrik helt apropå påväg hem ifrån Ica.

– Va?
– Jo, jag känner det. Blir jag 65 så är jag nöjd.
– Men hur kan du säga så? 65 är ju ingen ålder. Det är ju då man skall börja njuta!

Minns hur jag avskydde att han sa sådär. 65 var en hög ålder för honom

– 65, då skall ju min pappa snart dö då! Snäste jag.

Kanske visste han någonstans sin livsplan där inne i det undermedvetna?
En känsla. Kanske var det därför han hade så bråttom med allt?
Lägga ned musikplanerna, bygga hus, skaffa barn och gifta sig?

Kanske var det därför han ville ha oss så nära. Att vår lilla familj aldrig skulle vara åtskilda.

Kanske var det därför han hade svårt att stötta mina drömmar om att stå på scen?
Kanske visste han att jag kunde få tid till det där sedan?
Kanske var det så att han visste att våra dagar och nätter tillsammans var räknade?

Men vi var ju så unga. Hade hela livet framför oss.
Eller hade vi det?

Du kan inte skydda dig själv från sorg utan att skydda dig själv från lycka. Detta är min historia.

Hjärtstopp Läs mer »