September 2009
Klockan är 4.45 när Henrik stiger upp och går ut i badrummet. Jag känner mig sömnig. Påminner mig själv om att det inte är dags för mig att stiga upp ännu. Kanske borde jag stiga upp en liten stund och ge honom en hejdå puss.
Jag vet att han uppskattar när jag stiger upp och är nära den där lilla stunden på morgonen men i dag är jag för trött efter en lång småbarns natt. Jag väljer att ligga kvar och vet att han förstår.
Jag slumrar till och vaknar plötsligt av en hög smäll.
Jag reser mig yrvaket upp. Barnen har vaknat. Jag ropar på Henrik, men får inget svar. Barnen kommer emot mig i hallen. Vi tittar in i badrummet.
Där inne ligger Henrik på golvet och kroppen krampar. Han har en stirrande blick och huvudet ligger inklämt mellan toaletten och duschen. Den tunga duschdörren hänger löst och toa sitsen har slitits av och ligger på golvet. Jag får för mig att jag måste lyfta upp benen, att det är så man gör när någon har svimmat. Han måste ha svimmat?
Barnen står och skriker i dörren. Wilma kräks men jag kan inte ta hand om henne nu.
Jag skriker och försöker få kontakt, medan hans kropp fortsätter att skaka. Ur munnen kommer ett otäckt väsande ljud. Jag glömmer aldrig det där ljudet. Eller den där tomma blicken.
Plötsligt blir allt helt stilla. Krampen avtar och han ligger livlös framför mig på det lilla hårda golvet. Jag försöker känna efter hans puls men hittar den inte. Jag släpar Henriks livlösa kropp en bit in i rummet. Kroppen är tung och jag måste komma åt hans huvud.
– Du måste hämta pappas mobil! skriker jag till Wilma. Hon kommer med den.
– Fan, jag får inte upp knapplåset. Helvete!
– Vad har han för kod?
Till slut lyckas jag slå 112. På Henriks Nokia knappmobil.
En kvinna svarar på SOS.
– Min man har ramlat ihop, han andas inte! Vad skall jag göra?
– Kvinnan svarar att hon inte hör vad jag säger, att jag måste upprepa adressen.
– Vart befinner ni er? Jag kan inte uppfatta er adress!
– Jag skriker ut adressen.
– Kvinnan upprepar att hon inte uppfattar vart vi befinner oss.
– Jag skrek igen och vädjar till henne att hon skall berätta för mig vad jag skall göra. – Han dör ifrån oss!
Nu hör jag inget. Jag känner panik. Panik över att kvinnan inte berättar för mig vad jag skall göra. Till slut slänger jag ifrån mig telefonen. Jag måste göra något. Jag öppnar Henriks mun och försöker se om jag kan se hans tunga. Sedan börjar jag slå honom på bröstkorgen. Jag sätter mina läppar emot hans och blåser in luft. Jag har ingen aning om vad jag gör.
– Wilma skriker vad gör du mamma?
– Jag blåser liv i pappa! Skriker jag.
När jag ligger där på knä framför min livlösa man kommer en kraftfull tanke upp i mitt huvud. Du får inte dö! inte nu! Vi skall ju ha ett barn till! Jag förstår inte efterhand vad den tanken kom ifrån. Inte heller varför den var så stark inom mig. Jag var ju inte gravid. Han fick inte dö. Det stämde inte.
Hur kunde jag tänka så? Vad var det som tog ett så hårt tag om mig? Jag har inget svar på den frågan. Inget mer svar än att Henrik inte var färdig här på jorden. Plötslig reste han sig upp på svajiga ben. Så svajiga att han stötte till mig och Wilma som föll omkull på golvet. Helt omedveten om vad som hänt.
– Du svimmade Henrik. Jag har ringt ambulans.
– Va! skall jag ringa ambulans undrar Henrik.
Jag leder in honom till sängen. Ringer Henriks mamma och pappa som kastar sig i bilen. Efter en stund kommer ambulansen. När Henriks pappa kommer in i rummet skriker jag med någon form av vädjande röst.
– Jag trodde att han dog ifrån oss!
– Tyst! svärmor ryter. Inte framför barnen.
Tror aldrig de förstod allvaret. Inte ens Henrik förstod eller ville kännas vid vad han varit med om. Kanske skrämde det honom. Vi talade aldrig om den där händelsen. Hur den påverkat oss. Natt efter natt, vecka efter vecka, månad efter månad, låg jag i någon form av beredskap. Jag lyssnade efter det där ljudet. Låg han allt för stilla, så petade jag på honom. Det var som om jag väntade på att en tickande bomb skulle explodera.
– Jag kommer inte bli gammal Eva.
Så sa Henrik helt apropå påväg hem ifrån Ica.
– Va?
– Jo, jag känner det. Blir jag 65 så är jag nöjd.
– Men hur kan du säga så? 65 är ju ingen ålder. Det är ju då man skall börja njuta!
Minns hur jag avskydde att han sa sådär. 65 var en hög ålder för honom
– 65, då skall ju min pappa snart dö då! Snäste jag.
Kanske visste han någonstans sin livsplan där inne i det undermedvetna?
En känsla. Kanske var det därför han hade så bråttom med allt?
Lägga ned musikplanerna, bygga hus, skaffa barn och gifta sig?
Kanske var det därför han ville ha oss så nära. Att vår lilla familj aldrig skulle vara åtskilda.
Kanske var det därför han hade svårt att stötta mina drömmar om att stå på scen?
Kanske visste han att jag kunde få tid till det där sedan?
Kanske var det så att han visste att våra dagar och nätter tillsammans var räknade?
Men vi var ju så unga. Hade hela livet framför oss.
Eller hade vi det?
Du kan inte skydda dig själv från sorg utan att skydda dig själv från lycka. Detta är min historia.
