Det som skrämmer många utav oss allra mest är rädslan för vårt eget ljus.

Du skall inte tro att du är något, ekar i vårt huvud. Vi är så rädda för vad andra skall tycka, tänka eller känna att vi taggar ned istället för att expandera – känner du igen dig?

Men behöver vi dämpa eller begränsa vårt ljust för att slippa göra andra obekväma?

En vanlig missuppfattning är att om du väljer att vara stor, så innebär det att andra behöver vara små. Stämmer det? Eller är det kanske så att det finns lika mycket plats för oss alla?

”Låt ljuset lysa just på mig, låt mig bli en berömd schlagertjej låt mig sjunga högt låt mig trollbinda just dig, låt ljuset lysa just på mig..”

Så sjöng en ung flicka klädd i gul sidenklänning och för ett litet ögonblick kunde hon nästan få för sig att hon var lite duktig. I alla fall inte sämre än någon annan. 

Kanske hade hon fått mersmak av känslan i ljuset om det inte vore för att någon i all välmening tog ned henne på jorden innan hon ens hade tänkt tanken att lyfta.

Känner du igen dig? Någon förklarade att det inte skulle passa sig att visa sig glad om strålkastarna skulle råka lysa lite extra på flickan för en stund, okej tänkte flickan sänkte blicken och kröp ihop. Försynt fortsatte hon sin resa genom livet med en enda längtan hon ville passa in.

Visst glimmade hon till genom att vara glad och trevlig men att vara trevlig kan också missuppfattas av vissa för inte kan man vara så där pigg och glad, hon måste dölja något.. hon är nog falsk?

Ljuset väcker mycket känslor och vissa vet inte hur det skall tackla dessa, kanske känner de att någon tar deras plats? 

Men tänk om vi inte behöver vara alla till lags? Tänk om det är okej att de tycker som de tycker? Kanske kan vi till och med tacka dem för att de gjort oss medvetna om att vi inte behöver lägga så mycket energi och fokus på att försöka behaga just dem? 

För alla har vi möjlighet att lysa och bara för att ett ljus lyser starkt så tar inte det ljuset någon annans plats.

Om vi tillåter oss att stråla så ger vi omedvetet andra människor nyckeln till att göra det samma. Så låt ljuset lysa just på dig!

Låt ljuset lysa!

Det som skrämmer många utav oss allra mest är rädslan för vårt eget ljus. Läs mer »

Tar du känslomässigt ansvar för dina barn?

Hamnar du som jag ofta i situationer då du lyckas blanda ihop dina känslor med andras? Detta händer lätt oss högkänslig eftersom vår empatiska förmåga är så hög. Empatin är i sig inget fel utan en fantastisk förmåga som jag inte tror att någon vill vara utan, men ibland ställer den till det för oss och det blir då tungt i vårat system. Varför denna tyngd undrar vi kanske vi som är så snälla och vill så väl, jo vi har plockat på oss någon annans känslor och då blir det tungt och obekvämt. Känslorna tillhör inte oss och även om det kan handla om att våra våra barn känner något eller vår partner så är det fortfarande deras känslor som vi blandar i hop med våra egna till en rörig mix. Helt plötsligt har vi två tyngda och bedrövade personer, kanske en mor och en dotter, man eller hustru och vi undra vad var det som hände?

Men tänk om vi inte behöver plocka på oss andras känslor? Tänk om vi inte alls lättar på någons börda genom att göra så, utan tvärt om bidrar till ännu mer tyngd eftersom båda två nu är tunga och då är det inte så lätt att vara till någons hjälp om det nu är det man vill och tänk om vi genom att ta över andras känslor sänder ut signaler som att vi inte tror att personen själv är kapabel att ta hand om sitt, kanske förminskar vi dem men våra snälla avsikter som kanske inte är så snälla?

Jag försöker utbilda mina barn i känslohantering, jag vill att de skall veta att alla känslor är okej, att känslor inte är farliga och att de förändras och går över därför är det inte så smart av mig att sända ut signaler till dem att det inte är okej att känna vissa saker som jag tycker är för jobbiga för dem att känna.

Som högkänslig förälder hamnar vi ibland i situationer där vi blandar ihop våra och barnens känslor i all välmening såklart för vi vill bära och skydda våra barn när det är jobbigt och känslor av ledsenhet eller ilska vill vi inte att baren skall behöva känna, särskilt jobbigt kan det vara om det är vi själva som på något vis är anledningen till deras frustration. Jag har ganska ofta fått höra av mina närmaste att jag ibland är lite för snäll och det har just med detta att göra. Jag tycker det är så jobbigt att känna att någon annan har det jobbigt och min metod har oftast varit att jag gjort allt som stå i min makt för att undvika denna jobbiga känsla, jag har vänt mig ut och in för att allt skall bli bra ibland har jag känt mig osäker i mitt föräldrar skap, vad är rätt? Vad är fel? Hur gör alla andra? Kanske är det någon som känner igen sig? Allt det här är ganska gulligt men inte särskilt smart eller snällt emot någon.

Ibland hamnar vi i olika drama här hemma, det kan kännas extra jobbigt att vara högkänslig och behöva säga nej till sitt barn som bönar och ber om något. Under åren har jag testa mig fram och jag kan lova er att det är när jag släppt taget om det känslomässiga ansvaret till mina barn som energin lättat och när jag hållit emot och inte tillåtit dem att känna allt som energin fortsätter att vara tungt. För det kanske inte är hela världen undergång att barnet blir besviket eller tycker att jag är en bajskorv. Det går över och barnet har blivit en erfarenhet rikare när de har fått känna på besvikelse hemma i en trygg miljö, hur blir det bättre än så? Det är inte sista gången hen får känna på den känslan.

Låt mig dela ett exempel när jag och min tonåring hamnade i en lång konflikt anledningen till den var att min tonåring absolut inte ville att vi skulle flytta och jag stod inte ut med att känna av hennes motvilja till detta. Vi hade ständiga fajter där jag och min man försökte övertyga dottern om alla fördelar en flytt skulle ha, jag tror till och med vi vid något desperat tillfälle försökte muta henne med att om hon gick med på flytt så skulle hon få en ny garderob med kläder. Ja ni förstår att det var kämpigt och en ohållbar situation jag som högkänslig mamma stod inte ut med att se min dotter ledsen och arg hennes motvilja fick mig att tvivla på om vi skulle genomföra flytten överhuvudtaget. Även om jag kände starkt att flytten skulle generera många fördelar för familjen så gjorde det så ont i mig att alla fördelar bleknade bort eftersom dotterns energi var så stark, den var så intensiv att jag nästan inte stod ut och jag förstod att vi aldrig skulle lyckas med att övertyga dottern om att en flytt var en god ide, för det var den inte för henne.

Vid detta tillfället gick jag en utbildning i känslohantering, jag hade tillgång till fina verktyg och jag började med lite egen terapi genom att ställa frågor som, vad handlade tyngden om egentligen? Tänk om den handlade om mitt motstånd till att låta min dotter känna det hon kände? Ja det kändes lätt,  jag hade under lång tid försökt få dottern att känna så som vi andra kände och på så vis kört över min dotters känslor, kanske var det inte flytten i sig som var boven i dramat utan mitt motstånd till dotterns känslor? 

Det var hög tid för denna hspmamma att gå in till dottern och be henne om ursäkt och förklara för henne att det faktiskt var okej för henne att tycka det hon tyckte och känna det hon kände, jag förklarade att från och med nu skulle jag inte försöka att övertyga henne om något som inte kändes lätt i henne. Helt plötsligt släppte motståndet och det gick att andas i vårt hus igen, den tunga energin som vi alla känt så länge började lätta. Det är inte farligt att känna känslor och vi kan faktiskt inte tvinga någon annan att känna på ett visst sätt även om vår tanke är god, hur snälla är vi då?  Från och med den dagen har jag försökt att ha med mig denna erfarenhet i relationen till mina barn och andra människor jag möter. Det kommer en otrolig lätthet om vi låter alla människor ta ansvar för sina egna känslor och för sina egna liv. När vi går in och fixar och dona och försöker få dem att undvika känna alla känslor så tar vi bokstavligt talat ifrån dem ansvaret för sina egna liv. När dottern fick höra att hon inte var fel och att hon fick känna det hon kände blev det lätt, nu kanske ni tror att dottern fick bestämma att det inte skulle bli någon flytt men så var inte fallet hon fick tycka det hon tyckte om flytten och det var okej, men beslutet låg hos oss vuxna.

Tar du känslomässigt ansvar för dina barn? Läs mer »

En högkänslig dyslektikers språkrör

Känner att jag måste lyfta fram alla dyslektikers rätt till hjälp och stöd i ett tidigt stadium alltså senast i förskoleklass! Förskoleläraren i mig vill också understryka att man redan tidigt i förskolan många gånger kan se vilka barn som kommer behöva extra stöd i förskolan och skolan.

Vart har den röda tråden tagit vägen samarbetet mellan förskolan och skolan?

Visst var det andra tider när jag och kungen växte upp, men nu Sverige vakna!

Det är 2020, borde inte alla landets skolor ha kommit längre?

Borde inte några fler poäng på lärarhögskolan ägnas åt läs och skrivsvårigheter så att man på ett tidigt stadium kan fånga upp de elever som behöver extra stöd?

Jag vet att det finns många duktiga pedagoger där ute som kan mycket om det här men jag vet också att dessa har fått söka mycket kunskap på egen hand och för att detta skall ske så måste det finnas ett särskilt intresse hos den enskilda pedagogen.

Det handlar mer om att ha tur idag att hamna i en klass där pedagogen har kunskap och ork att engagera sig. Kunskap finns inte överallt och många elever kommer i kläm min son är en sådan elev.

Jag som mamma och förskolelärare såg tidigt att min son inte kom igång med sina läs och skrivinlärning och jag påpekade detta men fick då svar som att han är född sent på året vi får ge det lite tid och vänta och se.

När han började första klass så var det mycket tydligt att han inte hängde med sina klasskamrater. Eftersom jag själv är dyslektiker och kände igen mönstret från min egen skolgång så uttryckte jag min oro till skolan samtidigt litade jag på att skolan faktiskt kunde sin sak, gjorde sitt jobb och använde sig av rätt verktyg.

Jag kommer inte lägga skulden på någon för jag är övertygad om att alla gjorde så gott de kunde för min son utefter de förutsättningar och resurser som skolan hade att erbjuda.

En sak gör mig besviken och det är att hade jag tidigt vetat att man i Västra Götaland inte gör dyslexiutredningar så hade jag sökt hjälp för min son mycket tidigare på annat håll.

Visst skall alla skolor hjälpa barnen efter bästa förmåga med eller utan diagnos.

Det står i skollagen men det är inte alltid lätt att ge barnen rätt typ av hjälp och verktyg om inte rätt diagnos ställs eller finns.

Det finns så mycket fint material och så mycket kunskap om dyslexi idag men problemet är att det är för få som sitter inne med rätt kompetens och kunskap.

Råkar man bo i Västra Götaland och misstänker att ens barn kan ha dyslexi så skall ni veta att det inte görs dyslexiutredningar i Västra Götaland utan att man själv måste söka sig till ett landsting som gör denna typ av utredning tex logopedmottagningen i Hallands län.

Min önskan med detta inlägg är att denna sprida denna viktiga information till er vetskap så kan jag också berätta att Västra Götaland ligger längst ned på listan när det gäller att få hjälp vid dyslexi och språkstörning.

Denna information har jag hämtat från dyslexiförbundet som gjort en omfattande undersökning av hur landets landsting sköter sig och det är alltså inte skolornas fel att det ser ut som det gör.

Känner ni ett motstånd ifrån skolan där ert barn går vill man kanske inte ens nämna ordet dyslexi utan vill kalla det för något så diffust som en läs och skrivsvårighet så vill jag tipsa er om att gå in på nätet och skaffa fram papper och skriva en egen remiss till en logopedmottagning som tar emot er.

Var noga med att fylla i dessa papper efter alla punkter och prickar för skulle ni missa någon fråga så skickas remissen tillbaka hem till er och ni får då börja om från början.

Ert barn hamnar inte i kön för utredning förrän alla papper är korrekt ifyllda. Ta gärna också kontakt med dyslexiförbundet.

Där kommer ni få fin vägledning och stöttning och det är kostnadsfritt men det går jättefint att skänka en gåva eller att bli medlem i dyslexiförbundet om man har den möjligheten, länk dyslexiförbundet men som sagt alla får hjälp.

Under hela min skoltid och under större delen av mitt vuxna liv har jag gått runt och burit på en skam över mina läs- och skrivsvårigheter, jag fick aldrig någon hjälp i skolan eller någon diagnos.

Jag skuldbelägger ingen men kanske mitt liv hade sett lite annorlunda ut om jag fått hjälp där och då.

Om jag fått hjälp innan tilliten till mig själv nått botten. Jag väljer att tro att ingen visste vad dyslexi var på min skola? Jag väljer att tro att det var så. Det finns än i dag stunder som jag kan uppleva som jobbiga, eftersom det här med dyslexi inte är något du kan se på utsidan (vilket också är skönt många gånger) men det leder till att du ofta hamnar i situationer som kan kännas ganska jobbiga och utlämnade då du inte passar in i mallen.

Detta leder till att du blir bra på att hitta strategier och lösningar och det är i sig mycket positivt men det tar också mycket energi.

Jag tog mig igenom gymnasiet och universitetet utan att veta om det skulle kunnat gått så mycket lättare för mig om jag haft en dyslexidiagnos. Den är nämligen nyckeln till olika hjälpmedel och verktyg som hade underlättat mina studier och sparat på mycket energi.

Kanske hade jag med dessa hjälpmedel valt att utbilda mig mer och vidare?

Det spelar ingen roll och idag är jag tacksam för min dyslexi. Den har ju format mig till den jag är idag och den har givit mig gåvan att kunna sätta mig in i andras situationer och på så vis gjort det lättare för mig att hjälpa.

Detta betyder inte att det blir mindre viktigt att alla barn i dag men den fina kunskap som faktiskt finns år 2020 får möjligheten och rätten till en dyslexi utredning.

Kanske är ditt barn dessutom en lugn lite introvert person som alltid vill göra rätt och inte belasta någon och har svårt att arbeta i miljöer som hen upplever som störiga vilket i sin tur leder till en överstimulering, som med eller utan dyslexi kan få hen svårt att prestera.

Då är du kanske som jag och min son en högkänslig dyslektiker. En högkänslig introvert dyslektiker syns inte sticker inte ut kanske till och med försvinner lite i mängden för vi vill inte vara till något besvär, vi stör inte och vi är inte den som först ber om hjälp när vi inte förstår.

Vi vuxna har här en stor roll och det är viktigt att inte dessa barn glöms bort och det är viktigt att tänka på att en djup suck eller en himlande blick kommer registreras hos barnet och rota sig djupt och göra så ont.

Det är viktigt att vara extra uppmärksam på hur kamraterna beter sig och gå in och hjälpa dem och göra dem uppmärksamma på att vi alla är olika och att det inte är något fel eller konstigt, alla är vi bra på olika saker.

Viktigt att lyfta fram barens styrkor och ge dem beröm och uppmuntring!!!

Jag skriver det igen ge dem UPPMUNTRING och vänliga ord det kommer att leda dem framåt med mycket större kliv än något annat!!

Jag är just nu själv mitt uppe i att kämpa för min sons rätt till rätt stöttning samt hjälp och jag kommer göra allt som står i min makt för att han skall få bästa förutsättningar men det är trögt och tiden går.

Därför vill jag passa på att tipsa och dela med mig av vad vi har upplevt och vad ni som kanske står inför någon liknande situation kan tänka på.

Sök hjälp i tid ju tidigare desto bättre. Det går tyvärr inte att lita på att skolan har all kunskap och redskapen som krävs, man måste många gånger själv driva och ligga på.

Det är alltid lite ångestladdat varje gång jag jag lägger ut ett inlägg för jag vet att det finns en del språkpoliser där ute som kanske kommer dömer mig.

Just därför är kanske mina texter extra viktiga och jag kommer aldrig bli någon stjärna på att stava eller på grammatik och det kommer inte en av mina söner bli heller men det är inget fel på vårt intellekt och med rätt förutsättningar så klarar vi allt.

Fram i vuxen ålder så har jag på riktigt i vissa situationer känt mig lite mer korkade än andra men det är inte synd om mig för det.

Det blir det bara om jag väljer att se på mig själv som ett offer och det kommer inte leda till någon utveckling kanske har det funnits en mening med det här?

Kanske den meningen var att hjälpa andra och att lyfta av skamhatten för ingen skall behöva gå omkring och tro att de inte duger att det är något fel på dem att de inte kan bli vad de vill!

Nej det får var slut på detta!

Min son och era barn skall inte överhuvudtaget behöva ens tänka tanken.

Någon beskrev hur det är att ha dyslexi så fint. Hon sade att om du har dålig syn så är det självklart att du skaffar glasögon för att kunna klara dig.

Om en dyslektiker inte har tillgång till rätt verktyg alltså rätt glasögon så är det som att gå runt och inte se, men om rätt verktyg finns så kan en dyslektiker se lika bra som alla andra.

Oftast är vi grymma på att ta del av kunskap via våra öron. Jag vet att det jag skriver kan beröra och därför vore det kanske lite synd om jag lät dyslexin bli någon form av hinder för det är ju inte sant!

I min blogg kommer jag fortsätta att expandera och lyfta fram sådant som jag känner att jag vill uttrycka. Idag tyckte jag att det var dags att sätta dyslexin i rampljuset sett ur mitt perspektiv!

Kronprinsessan Viktoria och prins Carl-Philp, vi är många och vi är allt annat än korkade!

Det gäller att vi står upp för oss själva och för våra barn. Det är dags att lyfta blicken och se allas olikheter vi måste tänka på hur vi bemöter varandra, tänka på hur vi pedagoger bemöter barnen i skolan att det aldrig är okej att tala otrevligt eller sucka åt något barn.

Barnet har redan dömt sig själv väldigt hårt, det är inte okej! Skulle det kännas bekvämt om någon stod över din axel och suckar över hur seg du är och över att du inte fattar det jag försöker lära dig?

Vi måste vara medvetna om att barnets nervsystem kommer registrera dessa suckar och blickar och att de kan få svåra konsekvenser längre fram i livet och det tror jag ingen vill bidraga till.

Gå gärna in på min instagram: https://www.instagram.com/hspmamma/

En högkänslig dyslektikers språkrör Läs mer »

Förlossningen då glädje och sorg fick gå hand i hand

Förlossningen då glädje och sorg fick gå hand i hand
December 2010
Begravningen var över och helgen kom och det var första advent. Min kropp började bli trött och jag kände en enorm längtan efter att få föda fram barnet som låg färdigt där i magen. Det kändes som om jag skulle gå sönder jag orkade inte vänta längre.
Han måste ut vi måste få fram något ljust i mörkret och jag visste att Nisse var den som skulle skänka oss det ljuset. Jag kände en viss oro över att det skulle hända något med barnet om han inte fick komma ut snart, min kropp var inte så stark längre tänk om jag inte hade krafter att föda fram honom?
När måndagen kom ringde jag till BB och bad om att få bli igångsatt. Förklarade omständigheterna och fick komma på ett möte med en läkare. Det kändes skönt att nu skulle det iallafall snart bli barn.
Min svåger körde mig och mamma till sjukhuset och mamma följde med mig in till läkaren. Det var en äldre man som tog emot oss han tittade i sina papper och sa till mig att:
• ”Jag ser här vad som hänt och Eva jag kan bara säga till dig att kvinnor i kris har fött barn i alla tider så jag förstår inte vad ditt problem är?
Jag förklarade att det hade inte att göra med att jag inte trodde jag skulle kunna förda fram barnet utan att jag ville göra det så fort som möjligt medans min kropp hade krafter. Läkaren tittade på mig igen och skickade ut mamma och mig med orden att vi skulle åka hem och låta naturen sköta jobbet.
När vi kom ut i korridoren bröt både mamma och jag ihop i armarna på min svåger som blev min räddning han fick tag i en sjuksköterska och förklarade läget. Hon blev illa berörd och gick in och talade med läkaren. När hon kom tillbaka hade läkaren erbjudit mig en ursäkt men jag orkade faktiskt inte se den människan igen. Huvudsaken var att jag nu fick stanna och att de lovade mig en igångsättning dagen därpå.
En av mina svägerskor stannade med mig under natten och på morgonen sattes jag igång. De trodde att det skulle ta hela dagen och kanske natten innan barnet var redo att komma ut. Jag gick ute i snön och vankade fram och tillbaka för att få igång värkarbetet.
Kvällen kom och jag fick sömnmedel och morfin, ingen trodde det skulle bli barn förrän tidigast morgonen därpå. Min mamma bytte av svägerskan, hon och jag kröp till sängs mamma klädd i sin nya fina sidenpyjamas. När vi legat ner en stund och mamma just hade somnat så kände jag att det tryckte på. Jag väckte upp mamma som larmade och in kom en barnmorska, de hjälptes åt att leda mig till förlossningssängen.
Sedan gick allt väldigt snabbt minns att jag låg med mitt huvud i mammas knä och hur hon klappade mig på pannan.
Så kom han Nisse den 8 december 2010!
Jag var så borta av allt morfin och sömntabletter att jag inte orkade hålla mina ögon öppna. Mamma blev den som klippte navelsträngen och det knöts ett mycket speciellt och värdefullt band dem emellan. Jag hade tagit med mig en av Henriks skjortor i BB-väskan och min tanke var att lägga barnet i den så att han skulle få känna sin pappas doft.
Vet att jag frågade min mamma om det kunde vara okej att jag mitt i allt kände lycka, för någonstans mitt i dimman så var jag lycklig och fullkomligt förtvivlad på samma gång. Lyckan över att Nisse äntligen var här och att allt hade gott bra och han mådde bra.
Kärleken och glädjen till lille Nils-Henrik var ju så stark. Min älskade kloka mamma svarade att det var klart att det gick att känna alla känslorna på samma gång och att det var okej, precis som det skulle vara. Hennes ord fick mig att våga känna allt på samma gång alla känslor som kom och hälsade på var lika välkomna. Jag är så tacksamma för det, så innerligt tacksam.
Nu skulle en ny resa ta fart i våra liv, inte blev det som vi hade tänkt oss men var det något vi alla kunde vara helt säkra på så var det just förändring att våra liv skulle rör på sig i en eller annan riktning.
Barnen skulle inte sluta växa livet skulle fortsätta för jag hade ju valt livet. Även om jag inte visste hur där och då så visste jag att jag ville välja livet ett rikt liv tillsammans med mina tre barn, så mycket visste jag.
Visst fanns det stunder när det kändes som om jag ville ge upp.
För vem vill komma hem med sitt nyfödda barn och veta att pappan aldrig kommer finnas där. Sorgen över att han aldrig skulle få hålla i sitt eget barn. Det skulle bli en lång resa det förstod jag men det skulle bara gå, så var det.

Ni var ett fint stöd
Mina fina bröder ni som släppte era egna småbarnsliv och kom hem till mig i början när mor och far behövde hem och vila.
Ni som tog vid när min familj inte kunde finnas där hela tiden då de bor 20 mil bort.
När jag började klara mig själv men ibland tog mig vatten över huvudet. Ni som tog vid vid sådana tillfällen, ni skall veta att jag kände av er alla så innerligt att jag tog till mig allt det fina ni gav och det lade sig som bomull runt mig, mitt i allt det tunga.
Jag har också min högkänslighet att tacka för gåvan att ta in allt på ett djupare plan, för så starkt kunde jag känna av hur sorgen virvlade inom mig.
Man kanske kan säga att jag på något vis kunde njuta även av sorgen. Det var skönt att tillåta den att finnas där inne och att låta den kännas fullt ut.
Tror att en läkningsprocess inte kan ta sin början om vi trycker undan våra känslor och inte vågar känna dem fullt ut. Tillåter vi den virvla runt inom oss just så intensiv som den kan vara så kommer vi också tydligt känna av när det börjar lätta i kroppen och i hela vårt system. Vi kommer känna av förändringen och kan på så vis följa med i dess vågor.
Visserligen innebär högkänsligheten att allt jobbigt också förstärks och att smärtan kanske känns ännu mer intensiv, men det innebär också att du har gåvan att känna av allt som är positivt lika intensivt och förmågan att omvandla små guldkorn till energibomber som får kroppen att vilja fortsätta framåt och upp på stigen igen.
Sedan har vi en enorm förmåga att kunna skapa och drömma stort och det har också varit en mycket viktig pusselbit under min resa.

Om jag någongång får möjlighet att forska så är det just kopplingen mellan sorg och högkänslighet jag skulle vilja kika mer på och se om min hypotes håller.
Vill påstå att i en gynnsam miljö och med goda förutsättningar och stöd runtomkring en högkänslig människa så går läkningen lättare och ja kanske till och med lite snabbare än för en icke högkänslig?
Kanske finns det någon mer där ute som är intresserade av detta ganska outforskade ämne kanske finns det någon som vill hänga på?
Funderar på att skriva mer om detta och använda mina egna erfarenheter tillsammans med andras.

Förlossningen då glädje och sorg fick gå hand i hand Läs mer »

Ätstörningar

Hur skulle det kännas att njuta av din egen spegelbild?

Jag har aldrig varit kraftig. Trots det så hamnade jag som 17-åring i en ätstörning. Jag hade aldrig tänkt på det där med mat förut och åt vad jag ville och mådde gott. Hemma fanns det alltid godfika och mamma bakade ofta. Den lilla Eva ägde världen hon levde i sin trygga bubbla med sina två snälla äldre bröder mamma och pappa. Hemma fick hon vara sig själv hon stod framför spegeln och sjöng med ett hopprep i sin hand hon tyckte om sig själv och var nöjd med livet. Det bästa hon visse var att leka och hon levde sig in i leken och älskade att ensam få styra över den utan att bli störd. Behovet av kamrater var inte så stort under den tiden.

När hon började i skolan förstod hon ganska snabbt att hon var annorlunda. Eva som varit så glad och spontan blev blyg och tillbakadragen. Minns så väl hur jag vid ett tillfälle öppnade munnen när fröken frågade vad vi gjorde på fritiden. Jag räckte stolt upp handen och svarade att jag löpte. Kamraterna skrattade åt mig. Först förstod jag inte vad de menade. Min pappa sa ju alltid att han skulle ut på en löprunda, inte fattade jag att ordet kunde betyda något annat.

I skolan var jag ingen stjärna jag lärde mig inte lika fort som de andra, vilket inte var så konstigt eftersom jag hade dyslexi. Men det visste jag ju inte då. Jag började ganska snabbt tro att jag var efterbliven och såg mig själv som mindre värd. Hemma mådde jag bra det var min tillflykt och jag längtade hem ifrån skolan varje dag. Lågstadiet funkade okej eftersom fröken var snäll. Mellanstadiet blev en plåga och jag fick en fröken som inte alls kändes behaglig jag upplevde att hon inte tyckte om mig, eftersom jag var så otroligt korkad. Fröken suckade ofta när hon rättade mina fel och jag tolkade detta som ett tecken på att hon var riktigt trött på denna dumma ungen. Min räddning var att få komma hem till min familj, hemma var jag någon. Hemma tyckte de att Eva var duktig och där fanns ingen oro över hur det skulle gå.

Men i mig fanns det tidigt en oro över hur jag skulle klara mig i livet.

Hur skulle jag som var så kass klara mig som vuxen?

Vem skulle vilja anställa en trög och efterbliven tjej?

Hur skulle det gå för mig?

Vem skulle vilja gifta sig med Hyltes mest korkade tös som var ute och löpte på fritiden och hade röd jacka med rosa innefoder, vilket man absolut inte kunde ha. Sedan hade hon ju tjocka tummar, stora händer och fötter och runda kinder för det hade en ärlig kompis berättat för henne. Hon var inte nätt som pappas mosters barnbarn, det hade hon fått höra samtidigt som tanten nöp henne i kinderna och sa att det var gött att ha lite och ta av om det blir dåliga tider. Tidigt började jag föreställa mig att jag som 32 åring fortfarande bodde hemma och levde på mamma och pappa för inte skulle jag kunna försörja mig.

Mitt högkänsliga jag registrerade, skapade och tolkade. Det är så vi högkänsliga lätt gör. Vi tar in allt och alla, analyserar på djupet och skapar historier som blir till sanningar inom oss. Tillslut har vi plockat på oss så mycket känslor i kroppen, så mycket osanningar och åsikter. Inte konstigt att vi känner oss tunga och att kroppen längtar efter lätthet. Den vill inte vandra omkring och känna sig tung som bly.

Så vad gör kroppen, jo den kommer på att om man slutar äta så lättar det nog. Min tyngd handlade alltså inte om fett på kroppen utan om en massa tunga känslor som jag trodde på som jag gick runt och bar på.

Så vad handlar tyngden om egentligen?

Tänk om vi kan börja kika där? Tänk om vi inte är sjuka? Vad är vi då? Tänk om tyngden handlar om något helt annat än kalorier?

Tänk om tyngden handlar om en massa påhittade sanningar?

Tänk om vi tillsammans kan få tag på dem och reda ut vad som är vad en gång för alla. Hur skulle det kännas att släppa taget om det som inte tillhör dig? Hur skulle det kännas att bli fri från allt det där?

Idag vet jag att jag inte var efterbliven att frökens suckar kanske inte hade med mig att göra överhuvudtaget och förresten vad spelar det för roll vad hon tyckte? Pappas moster kanske snarare menade just det hon sa att hennes magra barnbarn skulle få det tuffare om hon blev sjuk eftersom hon hade så lite att ta av? Min jacka var typ den snyggaste i skolan och jag var först med USA- socker och det stack nog lite i vissas ögon. Jag var snabbast av tjejerna i klassen så löpning, det var min grej.

Gymnasietiden gick ut på att passa in jag ville vara smal, snygg och duktig. Trots dyslexin och jobbet att dölja den lyckades jag väldigt bra men jag fick betala ett högt pris. När jag fått mitt första MVG var jag tvungen att överbevisa för mig själ att det inte var en engångsföreteelse. Jag pluggade hårt för att bevisa för mig själv att jag inte var korkad och trots fina betyg kunde jag inte ta till mig att jag var normal. Trots att lärare sa till mig att jag inte behövde plugga så överdrivet kunde jag inte tro på dem.

Minns att ett av mina mål var att ta körkort, jag tänkte att lyckas jag med det som jag någonstans inte trodde jag skulle så kanske det skulle bli ett bevis för att jag inte var efterbliven. Bara jag får mitt körkort så kommer jag känna mig normal, jag tog mitt körkort men tyngden fanns kvar.

Det hände att söta killar gav mig blickar men då trodde jag att de kollade in någon annan. Ingen kunde ju ärligt tycka att jag såg något ut, gamla sanningar och intressanta åsikter satt så djupt rotade i mig och jag trodde stenhårt på dem.

Där har vi den, tyngden jag var medveten om tyngd mitt sätt att hantera denna tyngd blev att sluta äta eller att äta tills jag spydde. Jag längtade efter lätthet och trodde att krymper jag min kropp måste det bli lättare?

Hade jag haft någon att prata känslor med på den tiden så kanske jag tidigare fått syn på vad jag gick runt och bar på som inte var mitt. Hade någon i skolan fångat upp flickan som inte fick ordning på bokstäver och siffror, hade hon fått höra att hon hade något som heter dyslexi och att hon inte var ensam om detta, att det inte hade något med intellekt att göra. Hade hon fått hjälp där och då så kanske den där klumpen av känslor inom henne inte vuxit sig så stor? Kanske hade hon fått hjälp att släppa taget om alla osanningar som hon gjort till sina och istället kunnat bjuda in mer lätthet i livet mycket tidigare.

Det tog många år att bli kvitt vissa tankemönster även om jag i perioder mådde super bra så kom det ett och annat återfall. Totalt fri blev jag först när jag träffade Martin min fina man. Hans närvaro och sätt att vara bidrog till total lätthet i mig. Jag kan inte förklara det på något annat vis än att han fick mig att se på mig själv ur hans perspektiv och där kom lättheten. Plötslig började jag tycka om mig själv och trivas men den jag var. Jag var aldrig sjuk jag behövde bara lite nya perspektiv. Tänk om det inte behöver vara svårare än så.

Genom vägledande samtal ställer jag reflekterande frågor som hjälper dig att få syn på vad det är du längtar efter, kanske är det just lätthet i livet?

Tänk om du kan njuta av din spegelbild den tiden du vandrar här på jorden.

Hur skulle det kännas?

Ätstörningar Läs mer »

Plötslig hjärtdöd

17 November 2010

Det är iskallt ute, snön ligger i stora divor utanför fönster. Henrik har legat sjuk i snart en vecka, jävla vinterkräksjuka! Wilma och Alfred kräktes dom också. Den natten fick jag be Henrik om att hjälpa till, då alla kräktes på samma gång. Minns hur orkeslös han var, minns hans irritation över att jag bad honom om hjälp när han var så svag.

Denna dag mår Henrik så dåligt, han får inte behålla något och huvudet värker. Han klagar över alla ljud som upplevs som olidliga. Jag och barnen försöker vara så tysta vi bara kan, men minsta ljud skär i hans huvud.

Jag ringer 1177 och ber om råd. En trevlig kvinna lugnar mig och säger att många ligger sjuka just nu.

– Försök att få i honom två liter vätska under dagen, så skall du se att han snart är på benen igen. Vet du hur man kokar vätskeersättning?

Kokar upp vatten och ställer på avkylning, sedan tar jag på barnen och går ut. Vi var ute det mesta den där dagen, för att underlätta för Henrik.

Jag lät sovrumsfönstret stå på glänt och gick med jämna mellanrum och tittade till honom.

– Snälla drick bara lite! oron kröp inom mig, ville inte lämna honom ensam. Samtidigt hade jag barnen att ta hand om och Henrik behövde lugn och ro.

Vi gick in när det mörknade.

Barnen och jag satt själva och åt middag, minns hur tankarna flög iväg. Tänkte på alla där ute som levde såhär, som alltid satt ensamma med barnen vid matbordet. Henrik hade ju bara en vanlig magsjuka, så lyckligt lottade vi var. Bestämde mig för att ta extra tillvara på alla de tillfällen som vi hade framför oss.

Henrik ropar med svag röst.

– Eva, jag har så jävla ont i huvudet! Jag står nästan inte ut! Han hade fått i sig mer än en liter vätska, men huvudvärken oroade mig. Bestämde mig för att ringa 1177 ännu en gång.

Kvinnan som svarade tyckte vi jobbat på bra och att det bara var att fortsätta dricka. Jag gav Henrik en alvedon och hoppades att han skulle få behålla den.

Vetskapen om att det kunde bli barn vilken minut som helst fick mitt hjärta att dunka, ville ju inte föda utan Henrik. Hur skulle det gå? Ensam på BB. Tänk om jag också blir smittad. Föda barn magsjuk, det har man ju hört skräckhistorier om.

Va egoistisk du är Eva! Hur kan du tänka så! Det är ju Henrik det är synd om! Skärp dig!

Ta dig samman!

Efter ett tag säger Henrik att det har lättat i huvudet. Jag sjunker ned i soffan och känner lättnad. Han hade dessutom snart fått i sig två liter vätska och slutat att kräkas. Skönt! Kanske det vänder nu.

Kvällen kommer och barnen sitter i varsin liten fåtölj och myser. Alfred har fått en påse med Algrens bilar som är hans älsklingsgodis. Vi firar lite att kräksjukan äntligen är över.

Jag går in till Henrik som ber mig sitta en stund på sängkanten. Han ser nöjd ut och är lite sugen på glass. Så säger han plötsligt.

-Eva tänk om jag alltid skulle ligga så här i sängen som ett paket och du skulle behöva mata, klä och byta blöja på mig. Skulle du fortfarande älska mig då? Minns hur jag stelnade till, vilken fråga. – Det är klart jag skulle älska dig då. Det förstår du väl.

Fast inne i mig snurrade tankar. Tankar av skuld och skam. Hur skulle jag orka ta hand om ett vårdpaket hela mitt liv? Skulle jag vara nöjd med en sådan kärleksrelation? Hur mycket jag än älskade honom? Vad satt jag och lovade? Jag slog undan tanken, gud så dumt.

Detta behövde inte jag tänka på. Henrik var snart frisk och tillbaka till arbetet igen och snart var allt som vanligt. Henrik hade nästan aldrig varit hemma från jobbet, han gick oavsett. Det var viktigt att inte visa sig svag, det var inte manligt att vara sjuk. Han hade förstås varit sjukskriven en vecka för ett år sedan. Den där gången han svimmat, men efter en vecka var han tillbaka i grävmaskinen igen.

Nu kände sig Henrik så pass pigg att han för första gången på en vecka kom upp ur sängen och la sig i tv soffan med oss. Jag drog en lättande suck och äntligen hade det vänt. Skulle det bli barn i natt så kanske han kunde följa med mig till BB? Kanske kunde han ligga i en säng bredvid, tänkte jag. Alfred går fram till sin pappa, han ger honom en stor kram.

– Kärlek säger han och bjuder på sina älskade godisbilar. Henrik tackar nej, men säger att han gärna ta några bilar en annan dag.

Natten kommer och barnen sover gott i sina sängar. Jag känner mig trött och ser framemot en lite lugnare natt. Hade inte sovit särskilt mycket den senaste tiden och hade inte vågat slappna av med en magsjuk familj. Låg och lyssnade efter ljud och var ständigt redo. Så hade det varit mer eller mindre sedan Henrik föll ihop den där morgonen 2009. Bebisen sparkade och tryckte på ställen som gav mig halsbränna. Jag hade suttit upp i sängen och sovit de senaste veckorna, så fort jag lade mig ned så mådde jag illa. Om han bara kunde komma ut snart! Det var nära nu.

Vi går tillsäng och Henrik mår bättre och jag känner mig lugn. Äntligen får jag vila!

Sätter mig tillrätta i sängen och bullar upp med en massa kuddar bakom ryggen.

– Ska du sitta upp? Frågar Henrik

-Ja, jag mår ju så illa annars.

-Kan du inte lägga dig nära mig en stund? säger Henrik Vi kryper intill varandra.

Jag är hållen och känner hans varma armar omkring mig, hans lugna andetag intill mitt öra. Nu är han tillbaka i sitt rätta jag och lägger sina händer på min mage, Nisse är livligt därinne och Henrik viskar.

-Älskling, tänk snart är vi fem i familjen.

Vore skönt om han stannar därinne inatt iallafall, tänker jag och sluter mina ögon.

Jag slumrade faktiskt till i hans armar och vaknar av halsbränna som fick mig att sätta mig upp i sängen. Allt är tyst och stilla jag somnar om i en konstig sittande ställning och är så trött.

Ett snarkande bekant ljud väcker mig med ett ryck vilket gör mig klarvaken. Henrik krampar i sängen. Blicken är stel och stirrande, medans hans huvud dras bakåt. Jag stelnar till och rycker tag i telefonen som står på sängbordet. Den här gången svarar en man på SOS.

– Min man krampar! Han andas inte! Vad skall jag göra?

– Vart ligger han? undrar mannen? – Han ligger i sängen.

– Du måste få ner honom på golvet. – Hur skall jag klara av det? Jag är höggravid och han är tung!

– Förstår det men du måste få ned honom på golvet. Jag släpar honom ur sängen och är rädd för att han skall slå i huvudet på det vassa sängbordet. Wilma och Alfred vaknar och kommer in i sovrummet.

– Vad gör ni mamma? Wilma tar med sig Alfred in i vardagsrummet och de sätter sig i soffan.

-Har du gjort HLR någon gång? Mannen vägleder mig och vill att jag skall lägga örat intill munnen och känna om Henrik andas. Vilket han inte gör.

-Knäpp ihop dina händer och tryck så hårt du kan mellan hans revben, 30 gånger.

-Tänk om jag skadar honom!

-Det gör du inte.

Jag skriker högt ett, två, tre.. osv, Sedan sätter jag mina mun mot hans läppar och blåser.

Har ingen aning om hur länge jag höll på. Det var som om tiden stod stilla.

Jag tryckte, räknade och blåste, men ingenting hände. Han låg livlös framför mig på golvet.

Så kom ambulansen och Wilma sprang ned och låste upp.

Det kom in ett helt gäng i sovrummet.

-Nu tar vi över

-Vi ska ta hand om Henrik du kan gå ut till dina barn.

De stänger sovrumsdörren och jag går ut till mina små barn.

Wilma och Alfred sitter uppkrypta i soffan tätt intill varandra, Wilma håller om sin lillebror och det slår mig att jag skall följa med till sjukhuset och att någon måste passa barnen under tiden.

Rusar därför rakt ut och hinner inte klä på mig skor. Klädd i nattlinne springer jag ut i snön och bankar på hos grannens dörr. Först öppnar ingen, men sedan kommer grannen ut. Vädjar till honom att följa med mig.

– Kan du se till barnen medans vi åker till sjukhuset? Han följer med och sätter sig i soffan med barnen. Så kommer mina svärföräldrar och när Wilma får syn på dem så kräks hon, spänningen släppte för henne.

En ambulansvårdare ber mig ta in barnen i badrummet. Han vill inte att barnen skall se när deras pappa bärs ut. Jag tar barnen och sätter mig inne på toalettgolvet och försöker ge dem trygghet men vet inte hur bra jag lyckas. Så bär de ut Henrik och en kvinnlig ambulansvårdare säger att hon kommer att köra mig till sjukhuset. Hon säger att jag kan ta god tid på mig och klär på mig min blommiga älsklingsklänning. Får för mig att jag vill vara lite fin. Sedan tar jag en påse och lägger ned ett par kalsonger en ren tröja och ett deo till Henrik.

Jag följer med kvinnan ut till ambulansen, hon talar lugnt. Frågar henne vad hon tror och jag kan känna att hon inte är hoppfull.

Tanken slår mig att tänk om han är hjärndöd eller förlamad?

Tänk om han överlever men aldrig blir sig lik igen?

Tänk om han dör?

Vi åker längs med den krokiga Kärnavägen och småpratar samtidigt Kvinnan berättar att detta är hennes första arbetspass och att hon varit mammaledig.

Vi åker till Kungälvs sjukhus och genom glasdörrarna på ambulansintaget får jag syn på killarna som tagit hand om Henrik. De står och talar med varandra och den ena, han utan hår ser glad ut och jag tänker att det måste vara ett gott tecken. Inte kan han stå och skratta om han nyss har lämnat in en död 31-åring?

Vi går in och jag får vänta i ett litet rum tillsammans med en sköterska som håller min hand. Där sitter vi och väntar och det känns som om tiden står stilla. Jag vet inte hur länge vi sitter där och vet inte vad jag tänkte. Kanske förbereder jag mig på det värsta?

Så kommer hon in. En ung AT- läkare som jag vet vad hon skall säga, känner på mig det. Hennes ansiktsuttryck är allvarligt och jag vill frysa tiden. Vill inte att hon skall öppna sin mun och berätta hur det är. Så länge hon är tyst så har det inte hänt.

Hon sätter sig ned och tittar mig djupt in i ögonen.

– Tyvärr har jag ett tråkigt besked. Henrik är död. Vi gjorde allt vi kunde, men hans hjärta orkade inte. Du gjorde allt du kunde Eva, du gjorde allt rätt men det hade inte gått att rädda honom. Jag är ledsen.

– Nej! Jag vrålar ut, nej!

Efter en stund frågar en sköterska om jag vill se Henrik, hon berättar att han fortfarande ligger kvar i akutrummet att han har slangar och nålar i sig.

-Nej jag vill inte! Jag vill se honom när ni har tagit bort allt det där. Sköterskan svarar att de kommer göra honom fin.

-Jag har lite rena kläder med mig. Kanske ni kan ta på honom dem?

– Absolut.

Allt är så overkligt. Utanför vaknar dagen till liv, människor stiger upp, äter frukost och lämnar på dagis och åker till sina jobb. Innanför sjukhusets väggar är det annorlunda en annan verklighet.

Vi går genom en vit korridor, en söt undersköterska och jag. Hon följer mig in till rummet där Henrik nu ligger färdig.

Det ser ut som om att han sover, ögonen är fint slutna. Han har sin blå tröja på sig och händerna ligger hopknäppta över bröstet och guldringen på hans finger glänser i det svaga ljuset. Han är omstoppad med ett vitt täcke och det står ett tänt ljus bredvid honom på ett litet bord.

Så sätter vi oss ned bredvid honom, sköterskan och jag. Glömmer aldrig hennes värme för den strålade rakt in i mig, men jag har ingen aning om vem hon var. Minns inte hur hon såg ut, utan bara hennes värme. Vi satt där och grät tillsammans och ibland skrek jag nog. Vet inte, minns inte men jag minns att jag berättade vår kärlekssaga och hon fick höra hur vi träffades, det minns jag.

Vet inte hur länge vi satt där. Minns att mina föräldrar och Henriks familj kom till sjukhuset och att Wilma och Alfred var med. De hittade var sitt kramdjur i sjukhusets väntrum, någon sa att de gärna fick ta med mjukisarna hem. Så fint och så omtänksamt.

Mamma och pappa var förberedda på att det skulle bli barn. De hade lovat Henrik att komma så fort han ringde, därför var de inte det minsta förvånade när telefonen ringde mitt i natten. Kvällen innan hade mamma packat en liten väska ifall om att de behövde åka och pappa hade suttit på vinterdäcken på bilen. De skulle ju ta emot ett nytt liv i familjen men nu blev det död istället.

Mamma och pappa hade inte lyckats somna den där natten när jag ringde dem. Det märkliga var att tio minuter innan mitt samtal still dem så hade deras klocka klingat till. Det var inget vanligt ljud som det kände igen, men ljudet kom ifrån klockan. Båda två tyckte det var så konstigt, de kunde inte begripa hur deras klocka helt utan vidare kunde ge ifrån sig ett så underligt ljud. Kanske klingade det till vid samma stund som Henrik gick över till andra sidan? Man har ju hört talas om klockor som stannar just vid dödstillfället, kanske var det så.

Det hade kallats på en sjukhuspräst, Lasse, fina Lasse som med sin värme och trygga famn fanns där för oss på sjukhuset. Minns att jag frågade honom om han visste vad som väntade Henrik nu? Vad händer där uppe i himlen när man kommer dit som så ung? Tänk om jag träffar en ny man i framtiden, vad händer då? Kommer jag vara otrogen? Vem tillhör jag? En massa tankar, kanske typiskt för oss högkänsliga. Snabba och överallt på samma gång. Minns inte vad han svarade, minns bara att han gav mig ett lugnande svar.

Det var fortfarande tidig morgon. Henriks kusin hade av en slump fått reda på vad som hänt och kom i full fart till sjukhuset. Mamma frågade om vi skulle ta av Henrik vigselringen innan hans hand blev så stel att den inte gick att ta av. Vi tog av ringen och jag satte den på min tumme, livrädd för att tappa bort den.

Konstigt, för några timmar sedan hade vi gått tillsängs som vanligt och legat och småpratat. Tänk om vi då hade vetet att de var de sista orden vi någonsin skulle säga till varandra. Sista klappen på magen. Det var Alfred och Wilmas sista godnattkram. Allt var den sista.

Tänk om vi hade vetat, tänk om. Många nygifta par brukar ju få rådet att man aldrig skall gå till sängs osams. Kanske ligger det något i det.

Idag precis tio år senare när jag läser för Wilma, berättar hon hur hennes 6-åriga jag upplevde den där tidiga morgonen på sjukhuset, när hennes pappa just hade gått bort. Hon minns hur alla vuxna grät och att hon själv inte kunde gråta. Hon kunde inte förstå varför hon reagerade så?

Hon kände sig fel och dum och hon kände skuld över att hon inte kunde visa att hon var ledsen. Wilma minns hur hon låg i Henriks kusins knä och åt isglass och hon minns hur illa hon mådde.

Min älskade lilla unge. Det värker i mig när jag hör henne berätta. Min lilla flicka och just där och då var det nog ingen som såg eller visste vad hon innerst inne kände. Vi var alla så uppe i vårt eget, iallafall var jag det.

18 november 2010, nu var mina barns pappa död, barnet jag bar på skulle aldrig få träffa honom. Henrik skulle aldrig få hålla i honom. Nu var det Wilma, Alfred, magen och så jag mamman.

Plötslig hjärtdöd Läs mer »

Vem är jag?

Jag är en högkänslig fyrbarnsmamma som arbetat som förskollärare i nära 20 år. Jag är diplomerad samtalsterapeut och FÖR ÄNDRING! Det är dags att utbilda världen i medvetenhet, att känslorna inte är farliga. Det enda vi alla kan vara helt säkra på är att allt förändras. Det kommer inte alltid att vara så här även om det ibland kan kännas så.

Du har inte tid att göra dig mindre än vad du är, världen behöver dig och det du kom hit för att vara.
Nu är det slut med att krypa längs med väggarna och be om ursäkt för att just du finns.

Jag har en historia att dela med mig av till dig. Kanske kan den få dig att se på livet med lite andra glasögon. Kanske kan min historia berätta för dig, att livet inte behöver ta slut och att det finns ett ljus där i tunneln om du väljer att fortsätta gå. 

Jag är ingen expert och kan aldrig sitta och säga att jag vet hur just du känner. Vi är alla unika varelser och din upplevelse är din. Bara din och den betyder något. Den betyder allt. Den är på riktigt och den är viktig!

Det jag kan göra är att dela med mig av mina upplevelser. Vilka känslor som passerat och passerar genom min kropp. Kanske kommer du att känna igen dig, eller så gör du det inte. Det spelar ingen roll.

Välkommen ombord på en känsloresa. En resa där glädje och sorg går hand i hand.
Du kan inte skydda dig själv från sorg, utan att skydda dig själv från lycka. Det här är min historia.

Vem är jag? Läs mer »

Hjärtstopp

September 2009

Klockan är 4.45 när Henrik stiger upp och går ut i badrummet. Jag känner mig sömnig. Påminner mig själv om att det inte är dags för mig att stiga upp ännu. Kanske borde jag stiga upp en liten stund och ge honom en hejdå puss.

Jag vet att han uppskattar när jag stiger upp och är nära den där lilla stunden på morgonen men i dag är jag för trött efter en lång småbarns natt. Jag väljer att ligga kvar och vet att han förstår.

Jag slumrar till och vaknar plötsligt av en hög smäll.

Jag reser mig yrvaket upp. Barnen har vaknat. Jag ropar på Henrik, men får inget svar. Barnen kommer emot mig i hallen. Vi tittar in i badrummet.

Där inne ligger Henrik på golvet och kroppen krampar. Han har en stirrande blick och huvudet ligger inklämt mellan toaletten och duschen. Den tunga duschdörren hänger löst och toa sitsen har slitits av och ligger på golvet. Jag får för mig att jag måste lyfta upp benen, att det är så man gör när någon har svimmat. Han måste ha svimmat?

Barnen står och skriker i dörren. Wilma kräks men jag kan inte ta hand om henne nu.

Jag skriker och försöker få kontakt, medan hans kropp fortsätter att skaka. Ur munnen kommer ett otäckt väsande ljud. Jag glömmer aldrig det där ljudet. Eller den där tomma blicken.

Plötsligt blir allt helt stilla. Krampen avtar och han ligger livlös framför mig på det lilla hårda golvet. Jag försöker känna efter hans puls men hittar den inte. Jag släpar Henriks livlösa kropp en bit in i rummet. Kroppen är tung och jag måste komma åt hans huvud.

– Du måste hämta pappas mobil! skriker jag till Wilma. Hon kommer med den.
– Fan, jag får inte upp knapplåset. Helvete!
– Vad har han för kod?

Till slut lyckas jag slå 112. På Henriks Nokia knappmobil.

En kvinna svarar på SOS.

– Min man har ramlat ihop, han andas inte! Vad skall jag göra?
– Kvinnan svarar att hon inte hör vad jag säger, att jag måste upprepa adressen.
– Vart befinner ni er? Jag kan inte uppfatta er adress!
– Jag skriker ut adressen.
– Kvinnan upprepar att hon inte uppfattar vart vi befinner oss.
– Jag skrek igen och vädjar till henne att hon skall berätta för mig vad jag skall göra. – Han dör ifrån oss!

Nu hör jag inget. Jag känner panik. Panik över att kvinnan inte berättar för mig vad jag skall göra. Till slut slänger jag ifrån mig telefonen. Jag måste göra något. Jag öppnar Henriks mun och försöker se om jag kan se hans tunga. Sedan börjar jag slå honom på bröstkorgen. Jag sätter mina läppar emot hans och blåser in luft. Jag har ingen aning om vad jag gör.

– Wilma skriker vad gör du mamma?
– Jag blåser liv i pappa! Skriker jag.

När jag ligger där på knä framför min livlösa man kommer en kraftfull tanke upp i mitt huvud. Du får inte dö! inte nu! Vi skall ju ha ett barn till! Jag förstår inte efterhand vad den tanken kom ifrån. Inte heller varför den var så stark inom mig. Jag var ju inte gravid. Han fick inte dö. Det stämde inte.

Hur kunde jag tänka så? Vad var det som tog ett så hårt tag om mig? Jag har inget svar på den frågan. Inget mer svar än att Henrik inte var färdig här på jorden. Plötslig reste han sig upp på svajiga ben. Så svajiga att han stötte till mig och Wilma som föll omkull på golvet. Helt omedveten om vad som hänt.

– Du svimmade Henrik. Jag har ringt ambulans.
– Va! skall jag ringa ambulans undrar Henrik.

Jag leder in honom till sängen. Ringer Henriks mamma och pappa som kastar sig i bilen. Efter en stund kommer ambulansen. När Henriks pappa kommer in i rummet skriker jag med någon form av vädjande röst.

– Jag trodde att han dog ifrån oss!
– Tyst! svärmor ryter. Inte framför barnen.

Tror aldrig de förstod allvaret. Inte ens Henrik förstod eller ville kännas vid vad han varit med om. Kanske skrämde det honom. Vi talade aldrig om den där händelsen. Hur den påverkat oss. Natt efter natt, vecka efter vecka, månad efter månad, låg jag i någon form av beredskap. Jag lyssnade efter det där ljudet. Låg han allt för stilla, så petade jag på honom. Det var som om jag väntade på att en tickande bomb skulle explodera.

– Jag kommer inte bli gammal Eva.

Så sa Henrik helt apropå påväg hem ifrån Ica.

– Va?
– Jo, jag känner det. Blir jag 65 så är jag nöjd.
– Men hur kan du säga så? 65 är ju ingen ålder. Det är ju då man skall börja njuta!

Minns hur jag avskydde att han sa sådär. 65 var en hög ålder för honom

– 65, då skall ju min pappa snart dö då! Snäste jag.

Kanske visste han någonstans sin livsplan där inne i det undermedvetna?
En känsla. Kanske var det därför han hade så bråttom med allt?
Lägga ned musikplanerna, bygga hus, skaffa barn och gifta sig?

Kanske var det därför han ville ha oss så nära. Att vår lilla familj aldrig skulle vara åtskilda.

Kanske var det därför han hade svårt att stötta mina drömmar om att stå på scen?
Kanske visste han att jag kunde få tid till det där sedan?
Kanske var det så att han visste att våra dagar och nätter tillsammans var räknade?

Men vi var ju så unga. Hade hela livet framför oss.
Eller hade vi det?

Du kan inte skydda dig själv från sorg utan att skydda dig själv från lycka. Detta är min historia.

Hjärtstopp Läs mer »