Du skall inte tro att du är något, ekar i vårt huvud. Vi är så rädda för vad andra skall tycka, tänka eller känna att vi taggar ned istället för att expandera – känner du igen dig?
Men behöver vi dämpa eller begränsa vårt ljust för att slippa göra andra obekväma?
En vanlig missuppfattning är att om du väljer att vara stor, så innebär det att andra behöver vara små. Stämmer det? Eller är det kanske så att det finns lika mycket plats för oss alla?
”Låt ljuset lysa just på mig, låt mig bli en berömd schlagertjej låt mig sjunga högt låt mig trollbinda just dig, låt ljuset lysa just på mig..”
Så sjöng en ung flicka klädd i gul sidenklänning och för ett litet ögonblick kunde hon nästan få för sig att hon var lite duktig. I alla fall inte sämre än någon annan.
Kanske hade hon fått mersmak av känslan i ljuset om det inte vore för att någon i all välmening tog ned henne på jorden innan hon ens hade tänkt tanken att lyfta.
Känner du igen dig? Någon förklarade att det inte skulle passa sig att visa sig glad om strålkastarna skulle råka lysa lite extra på flickan för en stund, okej tänkte flickan sänkte blicken och kröp ihop. Försynt fortsatte hon sin resa genom livet med en enda längtan hon ville passa in.
Visst glimmade hon till genom att vara glad och trevlig men att vara trevlig kan också missuppfattas av vissa för inte kan man vara så där pigg och glad, hon måste dölja något.. hon är nog falsk?
Ljuset väcker mycket känslor och vissa vet inte hur det skall tackla dessa, kanske känner de att någon tar deras plats?
Men tänk om vi inte behöver vara alla till lags? Tänk om det är okej att de tycker som de tycker? Kanske kan vi till och med tacka dem för att de gjort oss medvetna om att vi inte behöver lägga så mycket energi och fokus på att försöka behaga just dem?
För alla har vi möjlighet att lysa och bara för att ett ljus lyser starkt så tar inte det ljuset någon annans plats.
Om vi tillåter oss att stråla så ger vi omedvetet andra människor nyckeln till att göra det samma. Så låt ljuset lysa just på dig!
Hamnar du som jag ofta i situationer då du lyckas blanda ihop dina känslor med andras? Detta händer lätt oss högkänslig eftersom vår empatiska förmåga är så hög. Empatin är i sig inget fel utan en fantastisk förmåga som jag inte tror att någon vill vara utan, men ibland ställer den till det för oss och det blir då tungt i vårat system. Varför denna tyngd undrar vi kanske vi som är så snälla och vill så väl, jo vi har plockat på oss någon annans känslor och då blir det tungt och obekvämt. Känslorna tillhör inte oss och även om det kan handla om att våra våra barn känner något eller vår partner så är det fortfarande deras känslor som vi blandar i hop med våra egna till en rörig mix. Helt plötsligt har vi två tyngda och bedrövade personer, kanske en mor och en dotter, man eller hustru och vi undra vad var det som hände?
Men tänk om vi inte behöver plocka på oss andras känslor? Tänk om vi inte alls lättar på någons börda genom att göra så, utan tvärt om bidrar till ännu mer tyngd eftersom båda två nu är tunga och då är det inte så lätt att vara till någons hjälp om det nu är det man vill och tänk om vi genom att ta över andras känslor sänder ut signaler som att vi inte tror att personen själv är kapabel att ta hand om sitt, kanske förminskar vi dem men våra snälla avsikter som kanske inte är så snälla?
Jag försöker utbilda mina barn i känslohantering, jag vill att de skall veta att alla känslor är okej, att känslor inte är farliga och att de förändras och går över därför är det inte så smart av mig att sända ut signaler till dem att det inte är okej att känna vissa saker som jag tycker är för jobbiga för dem att känna.
Som högkänslig förälder hamnar vi ibland i situationer där vi blandar ihop våra och barnens känslor i all välmening såklart för vi vill bära och skydda våra barn när det är jobbigt och känslor av ledsenhet eller ilska vill vi inte att baren skall behöva känna, särskilt jobbigt kan det vara om det är vi själva som på något vis är anledningen till deras frustration. Jag har ganska ofta fått höra av mina närmaste att jag ibland är lite för snäll och det har just med detta att göra. Jag tycker det är så jobbigt att känna att någon annan har det jobbigt och min metod har oftast varit att jag gjort allt som stå i min makt för att undvika denna jobbiga känsla, jag har vänt mig ut och in för att allt skall bli bra ibland har jag känt mig osäker i mitt föräldrar skap, vad är rätt? Vad är fel? Hur gör alla andra? Kanske är det någon som känner igen sig? Allt det här är ganska gulligt men inte särskilt smart eller snällt emot någon.
Ibland hamnar vi i olika drama här hemma, det kan kännas extra jobbigt att vara högkänslig och behöva säga nej till sitt barn som bönar och ber om något. Under åren har jag testa mig fram och jag kan lova er att det är när jag släppt taget om det känslomässiga ansvaret till mina barn som energin lättat och när jag hållit emot och inte tillåtit dem att känna allt som energin fortsätter att vara tungt. För det kanske inte är hela världen undergång att barnet blir besviket eller tycker att jag är en bajskorv. Det går över och barnet har blivit en erfarenhet rikare när de har fått känna på besvikelse hemma i en trygg miljö, hur blir det bättre än så? Det är inte sista gången hen får känna på den känslan.
Låt mig dela ett exempel när jag och min tonåring hamnade i en lång konflikt anledningen till den var att min tonåring absolut inte ville att vi skulle flytta och jag stod inte ut med att känna av hennes motvilja till detta. Vi hade ständiga fajter där jag och min man försökte övertyga dottern om alla fördelar en flytt skulle ha, jag tror till och med vi vid något desperat tillfälle försökte muta henne med att om hon gick med på flytt så skulle hon få en ny garderob med kläder. Ja ni förstår att det var kämpigt och en ohållbar situation jag som högkänslig mamma stod inte ut med att se min dotter ledsen och arg hennes motvilja fick mig att tvivla på om vi skulle genomföra flytten överhuvudtaget. Även om jag kände starkt att flytten skulle generera många fördelar för familjen så gjorde det så ont i mig att alla fördelar bleknade bort eftersom dotterns energi var så stark, den var så intensiv att jag nästan inte stod ut och jag förstod att vi aldrig skulle lyckas med att övertyga dottern om att en flytt var en god ide, för det var den inte för henne.
Vid detta tillfället gick jag en utbildning i känslohantering, jag hade tillgång till fina verktyg och jag började med lite egen terapi genom att ställa frågor som, vad handlade tyngden om egentligen? Tänk om den handlade om mitt motstånd till att låta min dotter känna det hon kände? Ja det kändes lätt, jag hade under lång tid försökt få dottern att känna så som vi andra kände och på så vis kört över min dotters känslor, kanske var det inte flytten i sig som var boven i dramat utan mitt motstånd till dotterns känslor?
Det var hög tid för denna hspmamma att gå in till dottern och be henne om ursäkt och förklara för henne att det faktiskt var okej för henne att tycka det hon tyckte och känna det hon kände, jag förklarade att från och med nu skulle jag inte försöka att övertyga henne om något som inte kändes lätt i henne. Helt plötsligt släppte motståndet och det gick att andas i vårt hus igen, den tunga energin som vi alla känt så länge började lätta. Det är inte farligt att känna känslor och vi kan faktiskt inte tvinga någon annan att känna på ett visst sätt även om vår tanke är god, hur snälla är vi då? Från och med den dagen har jag försökt att ha med mig denna erfarenhet i relationen till mina barn och andra människor jag möter. Det kommer en otrolig lätthet om vi låter alla människor ta ansvar för sina egna känslor och för sina egna liv. När vi går in och fixar och dona och försöker få dem att undvika känna alla känslor så tar vi bokstavligt talat ifrån dem ansvaret för sina egna liv. När dottern fick höra att hon inte var fel och att hon fick känna det hon kände blev det lätt, nu kanske ni tror att dottern fick bestämma att det inte skulle bli någon flytt men så var inte fallet hon fick tycka det hon tyckte om flytten och det var okej, men beslutet låg hos oss vuxna.
