Känner att jag måste lyfta fram alla dyslektikers rätt till hjälp och stöd i ett tidigt stadium alltså senast i förskoleklass! Förskoleläraren i mig vill också understryka att man redan tidigt i förskolan många gånger kan se vilka barn som kommer behöva extra stöd i förskolan och skolan.
Vart har den röda tråden tagit vägen samarbetet mellan förskolan och skolan?
Visst var det andra tider när jag och kungen växte upp, men nu Sverige vakna!
Det är 2020, borde inte alla landets skolor ha kommit längre?
Borde inte några fler poäng på lärarhögskolan ägnas åt läs och skrivsvårigheter så att man på ett tidigt stadium kan fånga upp de elever som behöver extra stöd?
Jag vet att det finns många duktiga pedagoger där ute som kan mycket om det här men jag vet också att dessa har fått söka mycket kunskap på egen hand och för att detta skall ske så måste det finnas ett särskilt intresse hos den enskilda pedagogen.
Det handlar mer om att ha tur idag att hamna i en klass där pedagogen har kunskap och ork att engagera sig. Kunskap finns inte överallt och många elever kommer i kläm min son är en sådan elev.
Jag som mamma och förskolelärare såg tidigt att min son inte kom igång med sina läs och skrivinlärning och jag påpekade detta men fick då svar som att han är född sent på året vi får ge det lite tid och vänta och se.
När han började första klass så var det mycket tydligt att han inte hängde med sina klasskamrater. Eftersom jag själv är dyslektiker och kände igen mönstret från min egen skolgång så uttryckte jag min oro till skolan samtidigt litade jag på att skolan faktiskt kunde sin sak, gjorde sitt jobb och använde sig av rätt verktyg.
Jag kommer inte lägga skulden på någon för jag är övertygad om att alla gjorde så gott de kunde för min son utefter de förutsättningar och resurser som skolan hade att erbjuda.
En sak gör mig besviken och det är att hade jag tidigt vetat att man i Västra Götaland inte gör dyslexiutredningar så hade jag sökt hjälp för min son mycket tidigare på annat håll.
Visst skall alla skolor hjälpa barnen efter bästa förmåga med eller utan diagnos.
Det står i skollagen men det är inte alltid lätt att ge barnen rätt typ av hjälp och verktyg om inte rätt diagnos ställs eller finns.
Det finns så mycket fint material och så mycket kunskap om dyslexi idag men problemet är att det är för få som sitter inne med rätt kompetens och kunskap.
Råkar man bo i Västra Götaland och misstänker att ens barn kan ha dyslexi så skall ni veta att det inte görs dyslexiutredningar i Västra Götaland utan att man själv måste söka sig till ett landsting som gör denna typ av utredning tex logopedmottagningen i Hallands län.
Min önskan med detta inlägg är att denna sprida denna viktiga information till er vetskap så kan jag också berätta att Västra Götaland ligger längst ned på listan när det gäller att få hjälp vid dyslexi och språkstörning.
Denna information har jag hämtat från dyslexiförbundet som gjort en omfattande undersökning av hur landets landsting sköter sig och det är alltså inte skolornas fel att det ser ut som det gör.
Känner ni ett motstånd ifrån skolan där ert barn går vill man kanske inte ens nämna ordet dyslexi utan vill kalla det för något så diffust som en läs och skrivsvårighet så vill jag tipsa er om att gå in på nätet och skaffa fram papper och skriva en egen remiss till en logopedmottagning som tar emot er.
Var noga med att fylla i dessa papper efter alla punkter och prickar för skulle ni missa någon fråga så skickas remissen tillbaka hem till er och ni får då börja om från början.
Ert barn hamnar inte i kön för utredning förrän alla papper är korrekt ifyllda. Ta gärna också kontakt med dyslexiförbundet.
Där kommer ni få fin vägledning och stöttning och det är kostnadsfritt men det går jättefint att skänka en gåva eller att bli medlem i dyslexiförbundet om man har den möjligheten, länk dyslexiförbundet men som sagt alla får hjälp.
Under hela min skoltid och under större delen av mitt vuxna liv har jag gått runt och burit på en skam över mina läs- och skrivsvårigheter, jag fick aldrig någon hjälp i skolan eller någon diagnos.
Jag skuldbelägger ingen men kanske mitt liv hade sett lite annorlunda ut om jag fått hjälp där och då.
Om jag fått hjälp innan tilliten till mig själv nått botten. Jag väljer att tro att ingen visste vad dyslexi var på min skola? Jag väljer att tro att det var så. Det finns än i dag stunder som jag kan uppleva som jobbiga, eftersom det här med dyslexi inte är något du kan se på utsidan (vilket också är skönt många gånger) men det leder till att du ofta hamnar i situationer som kan kännas ganska jobbiga och utlämnade då du inte passar in i mallen.
Detta leder till att du blir bra på att hitta strategier och lösningar och det är i sig mycket positivt men det tar också mycket energi.
Jag tog mig igenom gymnasiet och universitetet utan att veta om det skulle kunnat gått så mycket lättare för mig om jag haft en dyslexidiagnos. Den är nämligen nyckeln till olika hjälpmedel och verktyg som hade underlättat mina studier och sparat på mycket energi.
Kanske hade jag med dessa hjälpmedel valt att utbilda mig mer och vidare?
Det spelar ingen roll och idag är jag tacksam för min dyslexi. Den har ju format mig till den jag är idag och den har givit mig gåvan att kunna sätta mig in i andras situationer och på så vis gjort det lättare för mig att hjälpa.
Detta betyder inte att det blir mindre viktigt att alla barn i dag men den fina kunskap som faktiskt finns år 2020 får möjligheten och rätten till en dyslexi utredning.
Kanske är ditt barn dessutom en lugn lite introvert person som alltid vill göra rätt och inte belasta någon och har svårt att arbeta i miljöer som hen upplever som störiga vilket i sin tur leder till en överstimulering, som med eller utan dyslexi kan få hen svårt att prestera.
Då är du kanske som jag och min son en högkänslig dyslektiker. En högkänslig introvert dyslektiker syns inte sticker inte ut kanske till och med försvinner lite i mängden för vi vill inte vara till något besvär, vi stör inte och vi är inte den som först ber om hjälp när vi inte förstår.
Vi vuxna har här en stor roll och det är viktigt att inte dessa barn glöms bort och det är viktigt att tänka på att en djup suck eller en himlande blick kommer registreras hos barnet och rota sig djupt och göra så ont.
Det är viktigt att vara extra uppmärksam på hur kamraterna beter sig och gå in och hjälpa dem och göra dem uppmärksamma på att vi alla är olika och att det inte är något fel eller konstigt, alla är vi bra på olika saker.
Viktigt att lyfta fram barens styrkor och ge dem beröm och uppmuntring!!!
Jag skriver det igen ge dem UPPMUNTRING och vänliga ord det kommer att leda dem framåt med mycket större kliv än något annat!!
Jag är just nu själv mitt uppe i att kämpa för min sons rätt till rätt stöttning samt hjälp och jag kommer göra allt som står i min makt för att han skall få bästa förutsättningar men det är trögt och tiden går.
Därför vill jag passa på att tipsa och dela med mig av vad vi har upplevt och vad ni som kanske står inför någon liknande situation kan tänka på.
Sök hjälp i tid ju tidigare desto bättre. Det går tyvärr inte att lita på att skolan har all kunskap och redskapen som krävs, man måste många gånger själv driva och ligga på.
Det är alltid lite ångestladdat varje gång jag jag lägger ut ett inlägg för jag vet att det finns en del språkpoliser där ute som kanske kommer dömer mig.
Just därför är kanske mina texter extra viktiga och jag kommer aldrig bli någon stjärna på att stava eller på grammatik och det kommer inte en av mina söner bli heller men det är inget fel på vårt intellekt och med rätt förutsättningar så klarar vi allt.
Fram i vuxen ålder så har jag på riktigt i vissa situationer känt mig lite mer korkade än andra men det är inte synd om mig för det.
Det blir det bara om jag väljer att se på mig själv som ett offer och det kommer inte leda till någon utveckling kanske har det funnits en mening med det här?
Kanske den meningen var att hjälpa andra och att lyfta av skamhatten för ingen skall behöva gå omkring och tro att de inte duger att det är något fel på dem att de inte kan bli vad de vill!
Nej det får var slut på detta!
Min son och era barn skall inte överhuvudtaget behöva ens tänka tanken.
Någon beskrev hur det är att ha dyslexi så fint. Hon sade att om du har dålig syn så är det självklart att du skaffar glasögon för att kunna klara dig.
Om en dyslektiker inte har tillgång till rätt verktyg alltså rätt glasögon så är det som att gå runt och inte se, men om rätt verktyg finns så kan en dyslektiker se lika bra som alla andra.
Oftast är vi grymma på att ta del av kunskap via våra öron. Jag vet att det jag skriver kan beröra och därför vore det kanske lite synd om jag lät dyslexin bli någon form av hinder för det är ju inte sant!
I min blogg kommer jag fortsätta att expandera och lyfta fram sådant som jag känner att jag vill uttrycka. Idag tyckte jag att det var dags att sätta dyslexin i rampljuset sett ur mitt perspektiv!
Kronprinsessan Viktoria och prins Carl-Philp, vi är många och vi är allt annat än korkade!
Det gäller att vi står upp för oss själva och för våra barn. Det är dags att lyfta blicken och se allas olikheter vi måste tänka på hur vi bemöter varandra, tänka på hur vi pedagoger bemöter barnen i skolan att det aldrig är okej att tala otrevligt eller sucka åt något barn.
Barnet har redan dömt sig själv väldigt hårt, det är inte okej! Skulle det kännas bekvämt om någon stod över din axel och suckar över hur seg du är och över att du inte fattar det jag försöker lära dig?
Vi måste vara medvetna om att barnets nervsystem kommer registrera dessa suckar och blickar och att de kan få svåra konsekvenser längre fram i livet och det tror jag ingen vill bidraga till.
Gå gärna in på min instagram: https://www.instagram.com/hspmamma/
